Dagens Nyheter – 7 september 1866, sida 1

samtal blef afbrutet af Joe Kerl, som ropade i dörren att Kungsfogeln nalkades med stor hastighet. Hans kompanjon lät en svordom undfalla sig och skyndade upp på däck, åtföljd af kaptenen; Rapporten egde sin fulla riktighet: den lilla kuttern, som, svart sagdt flög fram öfver de skummande vågorna, var icke mer än tre engelska mil ifrån dem. Stevens vred sina händer. Hela sin förmögenhet, med undantag af den andel han egde i fartyget, hade han användt på uppköpandet af denna last, som nu tycktes komma att gå förlorad. — Ruinerad! munmlade han, ruinerad! — Bah! utropade Jorrocks; ännu icke. — Vi äro alltför långt från land, för att hinna undkomma, anmärkte Joe bedröfvad. — Men icke för att slåss, svarade den förre i bestämd ton. Bär upp bössor och kanoner, tillade han, vänd till besättningen som stod samlad i fören och betraktade Kungsfogeln. Ingen gjorde min af att lyda denna order. Att smugla var ett, men att skjuta på konungens båtsmän ett annat. Blefvo de gripna, hade de intet värre att frukta än ett års fästning eller sjötjenst, såvida de gjort sig skyldiga endast till den förstnämnda förbrytelsen; deremot var döden det i lag stadgade strafiet för den sednare, och nåd gafs den tiden nästan aldrig. -— Hvarföre tveka ni, era stackare? tillade Jorrocks; Ni ha således ingenting emot att komma i fängelse? Men det har jag, skall jag säga er. Vilja pi göra en sjöresa med kapten Dagg till befälhafvare? Det vill icke