Dagens Nyheter – 6 september 1866, sida 2

icke det rivgaste intresse för Kattys gripande, och den förre endast ett högst obetydligt. Emellertid hade fartyget blifvit lastadt medi konjak och spetsar — den dyrbaraste last som: bolaget någonsin låtit föra öfver kanalen; också skulle dess vinst bli enormt stor om resan komme att gå lyckligt. Nottingham kunde icke på den tid, då dessa händelser tilldrogo sig, rivalisera med Brässel, Mechlin, Valenciennes eller Bayeux i fråga om fabrikation af spetsar. I England betalades. dessa ofantligt högt — det kostade en dam femtio; pund att garnera sin rob med sådana. Klockan var omkring fyra på eftermiddagen; och skymningen började just inträda då Delfinen lemnade hamnen, lik en brottsling sora blyges för att visa sitt ansigte. Besättninfssen var ovanligt talrik i förhållande till fartygets storlek — åtta sjömän, utom kaptenen, Jorrocks och Joe Kerl. Den sistnämnde skulle heldre ha velat stanna i Calais, till dess att anfallet på Ruben Geldart blifvit glömdt. Han visste dock att den unge qväkaren icke dött af det sår han erhållit. Men Jorrocks kallade honom en feg stackare och öfvertalade honom att följa med. Under större delen af dagen hade himlen varit mulen; men nu började det klarna. En temligen häftig vind blåste, och det gick ganska bög sjö. När delfiken kommit ut ur hamnen, tog Stevens sin kikare och sökte med dess tillhjelp upptäcka en seglare. Men han såg ingen. (Forts:)