Dagens Nyheter – 6 september 1866, sida 1

Sullivan, var blind, kunde han icke heller fullt lita på henne. — Det är säkert; sade han till gumman att pojken sommar om ni sjunger en af era gamla visor för honom: Mary BSullivan, som satt framför eldbrasan med sammanknäppta händer och skakade hufvudet — hon tänkte på sin dotter, som hon trodde vara långt borta, — gaf icke akt på hvad han sade; — Hör vi inte hvad jag säger, frågade den tröstlöse äkta mannen: — Jag kan ej sjunga; svarade den ålderstigna qvinnan. När möan är sorgson, vill man helst vara tyst.... Mitt hjerta är tungt; jag lider af att vara skiljd från mina barn. Hon talade alltid om Ellen, såsom hade hon varit henves eget barn. — Hon bryr sig ej mycket om mig, tänkte Phelim den äldre, då han såg att han ej kunde vänta sig någon hjelp af henne. Och han började vyssja barnet till eömn, så godt han kunde. Nu knackade Mike på dörren. — Stig in, sade herr OCassiday, såvida ni icke bar något ondt i sinnet till oss. — Det är ingen annan an jag, svarade gossen, som kommer för att hemta er till slottet: Äfven fru Sullivan är väntad och lille pojken, med ett ord hela familjen utom grisarne — ty dem nämnde fröken Tab ingenting om. Kanske glömde hon bort dem, tillade han, ty hon tycktes vara mycket upprörd när hon talade vid mig. — Och hvarföre skola vi gå till slottet? frågade Phelim;