Dagens Nyheter – 5 september 1866, sida 3

sontanthuset frågan om de nyvunna ländoernas införlifvande med Proussen, I går afslöts freden med Hessen-Darmstadt, som måste afträda norra delen af öfre Hessen samt Eomburg och betala 3 millioner i krigskostnadeor. JOHN ERICSSON och Ett hundra af hans uppfinningar. Då inom ett par dagar på Stockholms ström — i uppfinnarens hemland — mötas två af dessa det nya och demokratiska sjövapnets representanter — två monitorer — som äro framhragta på skilda sidor om atlantiska hafvet och begge skapade af John Ericsson, var det en särdeles väl vald tidpunkt att utgifva för allmänbeten den första någorlunda fullständiga skildring af denne snillrike man och hans uppfinningar. Det är kaptenlöjtnanten frih. O. Stackelberg man härför har att tacka. Han inleder den från amerikanska originalupplagan bearbetade skildringen med följande vackra förord: -Dessa blad, hemtade från hinsidan Atlanten ha blifvit öfverförda till vårt tungomål utan anspråk att lerna en fullständig teckning öfver vår utmärkte landsmans John Ericssons verldsgagneliga verksamhet — tvertom önska vi varmt och tro, att det först för en sen framtid skall bli möjligt att framställa en sådan teckning fullständig — men de ha blifvit det derföre att de tala till oss om en man, som vi med stolthet kalla vår och som vida ärat det svenska namnet — en det fria arbetets man, som, segrande öfver motgångarna och hindren, med egna kraftiga händer brutit sin lysande bana, och hvars ihärdighet och oförtrutna sträfvan i menskliga framåtskridandets tjenst, vi ha mycket att tacka, för mycket att lära af. Måtte den uppväxande ungdomen, vägledd af hans föredöme, söka träda i hans spår. Det talar ur detta förord en anda, som man icke är van att finna bakom friherrlig sköld. Det är något amerikanskt i dessa ord. Och ändå är det gudskelof cen svensk som yttrat dem. Vi önska han hade flera likar inom sin klass: Vi taga oss friheten låna ur det iutressanta arbetet ctt litet utdrag angående John Ericssons första steg på mekanikens svåra bana: Innan vi genomgå förteckningen på Jobn Eriessons hundra uppfinningar m. m., torde det vara lärorikt att kasta en blick på hans allraförsta uppfinningar: en valtensåg i liten skala och ett stall ritinstrumenter, tillverkade af den tioårige gossens egna händer vintern 1813— 1814, äfvensom det pumpverk hvartill han vid samma tid gjorde utkastet. Sågen bestod ar en fyrkantig ram, innehållande sågbladet, som medelst en vef och tillhörande vefstake fördes upp och ned, styrdt af för ändamålet anbragta ledare (guides). Den horizontelt framglidande bädden, som uppbar timmerstocken, sattes i rörelse medelst ett snöre, lindadt kring en cylinder, hvilken drefs af ett kugghjul, eom genom en pall och häfarm stod i förbindelse med sågramen. Med undantag at sågbladet och snöret, var alltsammans af trä. Vefaxeln och handtaget, hvarmed hela machineu drefs för hand, voro likaledes af trä; men den vefarm som dref sjelfva sågramen, var gjuten af tenn, taget af en sönderbruten sked. Sågbladet var gjordt af en urfjeder och dess tänder utfilade med en trekantig fil, som konstruktören lånat af en grofsmed. Vrickborr och fällknif voro för öfrigt de enda verktyg han användt. Knappt hade detta hans första arbete blifvit fullbordadt, förr än den unge mekanikerns fuuderingar upptogos af ett pumpverk, som skulle drifvas af en väderqvarn, hvilken han likväl aldrig sett, endast hört omtalas. Ledd af den beskritning om väderqvarnen han erhållit af i yrket oinvigda betraktare, hade han väl på papperet konstruerat den mekanism, som skulle förena qvarnens vefaxel med pumparmarne, men huru han skulle bära sig åt att vrida qvarnvingarna efter den skiftande vinden utan att störa deras sammanhang med pumpverket, kunde han icke utfundera. Slutligen kom hans fader, som besökt qvarnen, att vid beskrifningen af hvad han sett, nämna en kul-muff (cball and joint socketv). Mera behöfdes icke. Gossen skyndade till ritbordet, och genom att anbringa en kul-muff på ledningen emellan don drifvande vefven och pumparmen, undanröjde han med ens den skenbart oöfvervinneliga svårigheteno. Vid 9 års ålder, således före denna tid, hade ban redan haft tillgång till ritinstrumenter vid ett af ritkontoren för Göta kanalarbetet och blifvit hemmastadd med deras biuk; men då han uppgjorde ritningen till pumpverket, hade han i början inga andra redskap tillhands än skrifpenna och blyerts, emedan han då bodde i af ägsna skogen, hvarest hans fader hade uppsigt öfver urvalet af timmer till byggandet af kanaJens slussportar. Men gossen fann snart medel att ersätta de verktyg som fattades. Passare gjorde han af björk, och använde nålar till pansarpyntar. En pincett ur mammas syr skrin, och hvars uddar han slipade för ändamålet. förmandladas 4511 ÄAragotife a. ma Ant