ståndet. Och han måste ha varit tokig, tillade hon, för att kunna tvifla på hennes dygd. — Den döda må hafva förlåtit honom, sade mostern i högtidlig ton, men de som lefva böra icke göra det. Jag vill i hela franska hofvets närvaro säga honom att han är en föraktlig baktalare, en feg stackare utan mod och hederskänsla! Detta var icke en tom hotelse, såsom våra läsare formodligen antaga. Lord Murlough, fröken Macnamaras far, hade likasom många andra förnäma Trländare gjort tjenst 1 franska armen, hvadan hans dotter blifvit uppfostrad och varit bosatt i Frankrike till dess han dog. Den ädle lorden hade vid något tillfälle räddat Ludvig den XV:s lif, och denne hade visat honom sin erkänsla, genom att taga Helge Ands-ordens tecken från sitt eget bröst och fästa det på hans. Detta dyrbara vedermäle af kunglig bevågenhet förvarades af hans dotter. Hon hade kunnat bespara sig många bekymmer genom att försälja detta med juveler besatta kors, men hon värderade det allför högt för att vilja lemna det ifrån sig. — För all del res icke till Frankrike, ers nåd, ropade Katty, som ryste vid blotta tanken på en sådan färd. Hu! det är ett otrefiigt land, icke alls likt Irland ...ehuru varma hjertan klappa äfven der, tillade hon. Det är bättre att vaka öfver den lille gossen, så att icke hans far röfvar bort honom. Han kommer att förfölja honom öfverallt, jag känner det på mig...och hvad vill ni göra i händelse han upprepar sina törsök? — Göra! utbrast fröken Macnamara med stolthet; Låt den uslingen sätta sin fot på