Dagens Nyheter – 5 september 1866, sida 1

Sken och Verklighet. Roman af J. F, Smith (förf. till Dick Tarleton m. fl.) (Forts. fr. föreg. A5.) XI. I likhet med så många andra menniskor här i verlden, hade den hedervärda fröken Tabitha Macnamara ej det ringaste begrepp om sin egen karakter och de Jyten hvarmed denna var behäftad. Fastän hon var i högsta grad känslo full och mottaglig för intryck af allahanda slag, trodde hon sjelf fullt och fast att hon i allo leådes blott af sitt förnuft. Under sin lefnad bade hon ådragit sig minst hundra adödliga fiendera, men deremot förvärfvat endast tvenne verkliga vänner. Och dock skröt hon sjelf öfver sitt jemna lynne. Det tydligast utpräglade draget i hennes karakter var familjehögmod — ett obeskrifligt begär att, i egenskap af den sista representanten för ätten Macnamara af Murlough blifva bemött med synnerlig vördnad. Att betvifla det Phadrig Mac Namar af Rath, — en phenicisk furste som koloniserade Irland åtminstone trehundra år före den kristna tideräkningen — var stamfader för hennes ätt, ansåg hon vara en svår förolämpning, en skymf som aldrig kunde förlåtas. : Till ea sådan skymf hade Patrick ONcil gjort sig skyldig; ty då den ståtliga, gamla adelsjungfrun yrkale att hans brorson, i händelse han komme att gifta sig med hennes systerdotter, skulle antaga namnet Macnamara,