Dagens Nyheter – 4 september 1866, sida 2

skrattade och grät samt försökte åtskilliga gånger uttrycka sin tacksamhet; men hon var 8 upprörd att hon ej kunde tala tydligt. — Tyst, säg ingenting mera, yttrade den värdige prestmannen. Icke en stackars dödlig varelse, sådan som mig, bör ni tacka utan honom som sände mig i er väg och tillstadde att jag skulle verka hans verk. Fader Mac Mahon hade varit på besök hos en af sina sockenbor, som låg på dödsbädden, och återvände hem, när han upphann Katty på vägen till Gravelines. — Men skynda er, tillade han; Ni har ingen tid att förlora. ooo— Jag är ledsen öfver att ert vistande hos oss blef så kort, sade abbedissan; men jag hoppas, ni icke skall glömma bort oss: — Glömma er! utbrast Katty; Genom att säga så, gör ni mitt hjerta ännu tyngre än det redan är.... Glömma er! Ack! om ni visste huru Jljuft det är att, då man befinner sig i ett främmande land, höra vänliga ord talas på ens eget tungomål, så skulle ni inse att jag aldrig, aldrig kan glömma er!... Så länge jag lefver, skall jag bedja för er! Ehuru irländskan tillbragt blott några få timmar i klostret, voro de fromma systrarne samtligen varmt intresserade både för henne och isynnerhet för den nyfödde, som under sin korta tillvaro hotats af så många faror. Atföljd af presten, begaf sig Katty till hamnen; och en timma, sedan hon lemnat klostret, steg hon ombord på Fyrväplingen, förd af kapten Shane, i hvilken hon igenkände en gammeal bekant. Efter åtta dagars resa, gynnad af vackert