till Frankrike. Vi för vår del ha under våra resor i nämnde land ofta kommit i beröring med och blifvit gästfritt mottagna hos flera andans män, som varit födda i Irland. Det finnes knappt en stad i Picardie eller Flandern, der icke engelska och irländska katoliker uppehållit sig i mängd, till dess att de med våld blefvo utdrifoa. Den storartade läroverksbyggnaden i S:t Omer är nu förvandlad till ett sjukhus för soldater, och de sista spåren af det kloster, hvari vi nu ämna införa våra lösare, hafva längesedan utplånats. Katty följde sin landsman utefter en smal gata, som lopp parallelt med stadsmuren; slutligen stannade de utanför en lång ga mmalmodig byggning, omgifven af en hög vall. Ofvanför den enda ingången var en svart marmortafla anbragt, hvarå lästes följande inskription: De engelska systravues kloster. Om vi kunde förmå oss att på en stund a bryta vår berättelse — något som vi eu gåug för alla föresatt oss au icke göra — skulle vi omtala för våra läsare, hvilket sorgligt öde kort efter den tid, då dessa händelser tilldrogo sig, drabbade der Ulla förening ac fromma qvinnor, som välkomnade Katty. Abbedissan, den sista som innehade denna plats, förde sina gäster till refektorium, under det att en af nunnorna skyndade ut i köket, för att laga till frukost åt de främmande. De öfriga systrarne samlade sig omkring dessa, beundrade den lille Redmond och lyssnade med innerligt deltagande till hans ammas berättelse om de öden de genomgått.