ni lofvade, tillade han vill jag icke afsäga mig, ty hvarje menniska är i behof af förböner hos vår evige fader i bimmelen...Det är jag som slädjas öfver att ha sammanträffat med er... Ar detta er väninnas barn? tillade han, i det han såg på den börda, hon höll sluten i sina armar. Katty vek undan schalen och lät honom betrakta det sofvande barnets anletsdrag. — Det är en präktig pojke, ser jag, yttrade fader Mac Mahon, efter att ett par sekunder ha beskådat den lille. Det syns, han tillhör den gamla stammen — är en verklig ONeil. — Och en S:t Clair, tillade amman med stolthet. — De äro normander min fru, svarade fader Mac Mabon, och kommo till Irland med den normandiske kungen. Atterna S:t Clair och ONeil kunna icke mera liknas vid hvarandra än en svamp och en ek. — Kan så vara, genmälde Katty. Hon hade för mycket låg tanke om sitt eget omdöme, för att vilja opponera sig mot en person, som i många afseenden var henne öfverlägsen. — Ers ärevördighet, tillade hon derefter, vet bättre än jag hur det förhåller sig med dessa familjer. Men vi okunniga menniskor, som bo i Galway-trakten, ba alltid ansett namnet S:t Clair vara ett bland de ädlaste. Många af våra läsare torde anse Kattyssammantröffande med en irländsk prest på landsbygåen i Frankrike vara en temligen osanno lik tilldragelse; så är dock ej förhållandet. Före 1793 års revolution var det icke alls ovanligt alt irländare, isynnerhet prester , flyttade öfver