en mängd oskyldiga, på ett sätt hvilket i ohygglighet likasom i mängden af offren väl kan jemföras med de bekanta septembermorden i Paris under Franska revolutionens skräckperiod. Icke nog att ett indiguaiionusmöte hölls ar flera tusen personer, i samma stad på samma gång som festen för den tyranniske guvernören egde rum: tidningarna hafva äfven genom anmärkuingar vid de bållne talen till bans ära satt den riktiga stämpeln både på talens halt och på handlingen, hvarom det var fråga. Sådane saker röra också icke ett land ensamt; mensklighetens sak är der solidarisk. Vi återgifva derföre några reflexioner som förekomma i en Engelsk tidning. En gammal lord, Cardigan, tycktes, att döma af hans tal för guvernören Eyre, ha sett temligen tydligt huru beskaffad dennes handlingssätt i sjelfva verket var, men dena ädle lorden stod i allt fall den mannen vi som föröfvat grymheterna, burudana dessa än må ha varit. Han utropade, mod saknad öfver det förflutna: På den tiden försvarade regeringen sina guvernörer, och hvilka grymheter de än begått — i fall det var: grymheter — vid det att de beskyddade Nf och egendom, så skyddade regeringen dem alltid så att de gingo fria igenom parlamentet. — Detta är något som engelska folket må lägga märke till, att under det att massan af folket är utestängd från den politiska makten, så äro deras ärftliga och sjelfskrifna lagstiftare (hvilka tillegnat sig denna makt både i öfveroch underhuset) genombyråa af grundsatser utaf den vådligaste riktning, såsom lord Cardigans tal utvisade. Så fanns det till på köpet i bordsällskapet en prestman, Charles Kingsley, som menade att regeringen borde utnämna guvernören Eyre till en af rikets pärer; och det var tre pärer närvarande, utan att någondera af dem protesterade emot en sådan önskan. För dessa pärer och medlemmar af första kammaren betyder det ingenting att den f. d. guvernören har af sin monark blifvit entledigad för dåd, hvilka en statssekreterare kallat för cbedröfliga och en annan cohyggligoch hvilka andra kammaren har utan omröstning uttalat sitt ogillande öfver! Ju fortare det inträffar att en representationsreform förminskar den politiska makten hos sådana godkännare och understödjare af blodsdomar, desto bättre. Man kan icke utan rysning tänka på landets öde om personer med så omenskliga tänkesätt skola längre styra det. Gnvernören Eyre yttrade i sitt tal vid middagen bland annat, att han hade aförsökt troget uppfylla sin pligt, när deras lif och egendom, som voro anförtrodda i hans hägn, stod på spel och deras hustrurs och döttrars heder var i faran. Voro då icke de färgade infödingarnes lif och egendom lika väl som de hvitas anförtrodda åt hans hägn? Han uppfyllde sin pligt på det sättet, att han offrade deras lif och brände och konfiskerade deras egendom, fastän hundratals af dessa offer voro lika oskyldiga till uppror, sam de ledamöter af engelska öfverhuset, hvilka vanärat sitt stånd geuom att godkänna den läran att styrelsen bör uppehållas genom slagtande. MHustrurs och döttrars ära i tara! Hr Eyre vet att icke en enda hvit eller färgad qvinna blef förfördelad af de svarta, att alla historierna om kränkningar mot dem blefvo undersökta af den kungl. komitcen och befunnos ogrundade, samt att mången gång negrerna bistodo och beskyddade de hvita fruntimren när de af en alldeles opåkallad fruktan voro stadda på flykt. Huru beskyddade han å andra sidan allmo: gens hustrur och döttrar! Han släppte lös en