det Katty var bans landsmanninna och avt försynen fört dem tillsammans. Under vägen till Gravelines, berättade flyktipgen sina äfventyr för fader Mac Mahon — så hette den välvillige presten. Han åhörde henne uppmärksamt, och så ofta något tvifvel om hennes sannfärdighet uppstod hos honom, försvann det genast, då han kastade en blick på hennes ärliga ansigte. Så osannolika tilldragelser hon än hade att förtälja, trodde han henne ful!lkomligt. Katty upplyste att hou icke befann sig i timlig nöd, och att det hon behöfde var en vän, som ville bjelpa henne med goda råd. Hon hade icke ett ögonblick tviflat på Guds nådiga bistånd, och han hade nu sändt henne den beskyddare; hon längtat efter. -— Fru Cassiday, sade kyrkoherden, sedan hon tystnat, er berättelse är mycket sällsam, men jag tror dock att den är sann. Jag tänkte straxt erbjuda er att vistas någon tidi prestgården, dermin faster Brita Mac Mahon skulle ha muntrat er så godt hon förmår, stackars gumma. Men nu finner jag, att ni icke utan fara kan uppehålla er i en fattig sockenprests oansenliga boning. Följ mig till staden, skall jag laga att ni blir mottagen hos någon som kan skydda er bättre än jag. — Himlen belöne er för er godhet, ärevör dige herr kyrkoherde, genmälde Katty. Jeg kan icke säga mera, ty jag eger ej förmåga att med ord uttrycka hvad mitt hjerta käönner, : . men jag skall bedja för er. -— Tyst, tyst! föll henne presten i talet, jag vill icke bli berömd för det lilla goda jag gör, ty jag borde göra mycket mera... Men hvad