Den var henne väl bekant; hon hade hört den sjungas mången gång i sitt hemland. Efter en stund höjde han rösten, och hon kände då äfven igen orden. Något misstag var icke längre möjligt. aJa, du var skön att skåda, Att minnas dig är skönt. Ack! Ack! Till pastorns stora förvåning instämde Katty, som han trott vara stum, i sången: rOch ömt vi älskat båda! Nu dödens frid du rönt. Ack! Ack! — Ni är irländska, utropade presten med ett uttal, som man icke hör annorstädes än vid Sbanons stränder. — Och är ers ärevördighet från Irland? frågade flyktingen, öfvermåttan glad. — Om jag är från Irland, det var en fråga det! genmälde presten öfverraskad. Hvarifrån skulle jag annars vara? Men hvem ärni! Hvad förer er till dessa trakter? Jag tyckte straxt, då jag fick se er, att det var någonting i era ögon, som påminde om vårt kära hemland. De häpna qvinnorna, som fullt och fast voro öfvertygade om att deras kyrkoherde och den frimmande qvinnan! talade latin, gjorde andäktigt korstecknet. Och en, som var vidskepligare än de andra, frågade själasörjaren om det. blifvit dem förunnadt att bevitna ett underverk: — Denne prest var allför uppriktig och sannt religiös för att på minsta sätt vilja gifva stöd åt den enfaldiga qvinnans på öfvertro grundade förmodan. Han skyndade derföre att förklara