Dagens Nyheter – 3 september 1866, sida 2

hänget var af siden; Katty kände derpå, för att förvissa sig om tygets styrka; men ack! under tidens längd hade det blifvit skört, så att det gick sönder, då hon något hårdare gnuggade det mellan händerna. Deremot voro lakanen, likasom det mesta linne som den tiden begagnades, hemväfda och starka; fångens ögon lyste af glädje när hon gjorde denna upptäckt: Steg hördes i trappan. Med fullkomlig själsnärvaro bredde Katty täcket öfver bädden, tog barnet på sina armar, satte sig vid eldbrasan och begynte sjunga en gammal irländsk visa, under det hon vaggade den lille till sömn. — Aha! utropade Jorrocks med ett försmädligt grin, ni tycks trifvas bra i er bur. — Fogeln sjunger icke alltid derföre att han är glad, anmärkte qvinnan: — Det är möjligt... Jag har litet mat med mig åt er. I morgon skall ni resa till Paris i mitt sällskap. Smuglaren märkte med en viss förtjusning att fången ryste då hon fick höra denna nyhet. — Kom ihåg, tillade han, att jag icke ämnar såsom artig kavaljer, tillfredsställa era nycker. Jag har ej glömt den skuld, hvari jag står till er. För att förtydliga meningen af dessa ord pekade han på det ännu oläkta sår, som vanställde bans kind. — Synd att jag ej träffade ert hjerta i stället, svarade qvinnan. Hvad har jag gjort, eftersom jag hålles bevakad såsom en tjuf? Hvad har ni för rättighet att behandla mig illa? — Vi hafva makten i våra händer, svarade hennes förföljare med ett illvilligt leende; och det är allt hvad jag frågar efter.