Dagens Nyheter – 3 september 1866, sida 1

Såsom det värsta af allt må vi nämna att, så ofta eld var uppgjord i spiseln, rökte det in i rummet till den grad att hvar och en, som dröjde något längre qvar derinne, lopp stor fara att bli qväfd. — Det gör ingenting, alldeles ingenting, mina herrar, utropade värden, vi behöfva endast öppna ett fönster en stund och ha dörren en smula på glänt, så försvinner röken hastigt och lustigt. Om man tager i betraktande att det var i November månad detta yttrades och att en kall nordlig vind till på köpet blåste, inser man lätteligen att värdens bevisning icke var myckot värd. Men han hade tur denna gång, ty de gäster, a Milka han talade, voro så opptagna afsina do han sade. — Herrarno önska kanske äta middag? fortfor han. — Ja, gif oss någonting att förtära, men framför allt försvinn! utrop de Ulic otålig. Fransmannen lemnade rummet, efter att ha bugat sig djupt och förnyat de ofvan omnämnda märkvy ärdiga åtbörderna med härvder och hufvud. Under en stund gick Redmond fram och tillbaka i salen, utan att yttra ett ord. Han var tydligen ett rof för bittra känslor, för öljd af dystra minnen och samveteqval. -— Var nu förnufrtig käre Redmond, sade som utan framgång ort allahanda försök att aga sig hans upp Ack! hör mig, svarade den tilltalade. Det är icke en vanlig sorg jag känner. Jag c hans kusin