— Smuglaren undkommer mig således? — Det är möjligt: — Tar ni det icke för alldeles gifvet? — Jag ber er visa mig den artigheten, herr Bell, att denna gång förklara er litet närmare... Säg mig, på hvilka grunder ni stödjer er mening? sporde löjtnanten. Den gamle sjömannen hostade tre gånger, : innan han svarade: — aDelliacne kan icke ha gjort mera än sex . knop i timmen, under det vi gjort åtta. Vi hade vind i toppseglen tjugu minuter efter sedan aDelfinense storsegel slaknade; kommer någon bris, torde vi derföre få nytta af den tjugu minuter förr än Delfinenc. — Men om de träffa på några fiskarbåtar och bli tagna i släptåg, så att de äro så godt som i land, när det klarnar igen... — Det vore tur för dem, sade herr Bell. — Men om så icke sker?... — Det vore tur för oss. Efter att ha gifvit dessa orakelsvar, gick herr Bell åt babord till, för att slippa svara på några vidare frågor. Enligt sin egen åsigt hade han nu talat nog för en dag. cKungsfogelnsa befälhafvare promenerade fram och åter på däck, med orolig min och klockan i hand, till dess att de två timmarne gått till ända. Han hyste så stort förtroende till sin mera erfarne cnärmaste man i befäleta, att han var fullt öfvertygad om det dimman skulle försvinna inom den af honom utsatta tiden. Knappt voro de två timmarne förflutna, förrän han gick åt den sida af fartyget der Bell stod och sade i en ton af felslaget hopp: