dimmor lika väl som sina äldsta kamraters anletsdrag. Huru länge tror ni, detta kommer att räcka? Den så tilltalade var en typ för gamla sjömän. Han hade en riktig afsky för landbackenc, såsom han plägade uttrycka sig, och satte aldrig sin fot i land, så vida han icke var tvungen dertill. Sällan sade han sina tankar, så vida han icke blef tillfrågad derom, och när han uttalat dem, försvarade han dem aldrig; det skulle förmodligen ha kostat honxom för mycket hufvudbry. Då han utdelade sina order åt besättningen, var han så fåordig som möjligt; också kallades han alltid af sina underordnade Stumme Bella. Mången nöjsam historia berättades om honom under nattvakterna, eller när båtsmännen på någon ledig stund sutto och rökte sina pipor i skansen. Han var kort till växten, men mycket starkt byggd och hade ovanligt stora händer och fötter. Han såg mycket allvarsam ut och uttrycket i hans ansigte förändrades aldrig. Ingen som noga betraktade hans ögon, kunde tro att han någonsin drömt en ljuf ungdomsdröm eller skrat at riktigt hjertligt. Huruvida de som så dömde hade rätt eller orätt, anse vi oss för det närvarande icke böra afgöra. Herr Bell gick akterut och gaf uppmärksamt akt på dimman; ban drog djupt efter andan, för att erfara dess inflytande på hans lungor. Sedan gick han tillbaka och ställde sig bredvid löjtnant Elvey, som under hela tiden följt honom med ögonen. — Två timmar, sade han.