Utrikes-Nyheter. Underhandlingarne mellan Napoleon och Bismarck. Franska tidningen Journal des Debats innehåiler åter en längre artikel angående den ersättning Frankrike skall ha fordrat af Preussen. Den stöder sig denna gång på korrespondenser från Berlin, som bedöma saken ur preussisk syrpukt och hvilkas innehåll den icke vill garantera, ehuru den för öfrigt är öfvertygad om att korrespondenten är väl underrättad; mellan Berlin och Wien, heter det, varjofta tallomfhvad man måste göra för Frankrike, i händelse betydligare modifikationer inom Tyskland skulle medföra ändring i dess militäriska och politiska ställning. Man förutsåg Preussens förstorande, och man medvcaf å ömse sidor att Frankrike deraf kunde hemta anledning att fordra en utvidgning af sina gränsor. Korrespondenten påstår att de första underhandlingarne I detta ämne egt rum redan samtidigt med danska kriget. Efter Holsteins eröfring upptogos de på nytt och fortsattes trots afslutandet af Wienerfördraget 18C4 och Gasteinkonventionen 1865. Under hela denna tid framställdes många idter och kombinationer, utan att likväl något verkligt förslag formulerades. Å ömse sidor lät man falla obestämda yttranden, hvarigenom man halft om halft kom öfverens, men som icke för någon voro verkligt bindande. Dessa underhandlingar fortsattes ända till det ögonblick då man mäste gifva konungen af Preussen del deraf; men vid första antydan derom uttalade han sig formligen och mycket bestämdt emot hvarje öfverenskommelse, som afsåg afträdande af minsta stycke tysk jord. Wilhelm I yttrade en dag till personer, som ega hans förtroende, och utpekade med detsamma på karten Rhenflodens lopp: Ser ni denna gröna linie? det finnes personer som skulle ge sitt samtycke till att den blefve gränsen mellan Tyskland och Frankrike; men jag går aldrig in derpå. Om det också för mig gällde de största intressen, skulle jag ändock aldrig afstå en tumsbredd tysk jord., — Antingen måtte detta konungens beslut icke varit tillräckligt kändt, eller också smickrade sig de som kände det med att genom händelsernas gång kunna besegra det. Säkert är att underhandlingarne om ersättning fortgingo, men utan att någonting närmare bestämdes. Herr Bismarck var orolig och förvånad öfver konungens motstånd, som han icke lyckades öfvervinna, och uppfann då teorien om att Preussens förstoring borde glädja vestmakterna och isynnerhet Frankrike, emedan Preussen då skulle kunna befria sig från både ryskt och österrikiskt inflytande samt hängifva sig åt sina naturliga sympatier för Frankrike. Denna lära utvecklade hr Bismarck närmare i en not, som officiöst meddelades några hof. — Kort för krigets utbrott och just för att närmare beteckna den neutralitet Franrike ville iakttaga, önskade man veta, hvad Frankrike och ltalien skulle erhålla om ödet skulle gynna de preussiska och italienska vapnen samt om Preussen skulle erhålla sådan tillväxt som