— Och troligen lastad, såvida de icke Lön. delsevis märkte awvt vi förfölja dem. -— Håll bättre bidevind tillade han, vänd till rorsmannen. Se så der ja! Som det nu blåste ganskan friskt, dröjde det icke länge, förrän -Kungsfogelnse hbesättning förlorat Calais hamn ur sigtc. Emellertid hade Bell, alltsedan Elvey utdelat sin sista order, stått förvånad på samma plats. Det var tydligt att han icke förstod hvad befälhafvarens mening var: Men naturligtvis kunde han icke komma sig före med att fråga derom. — Förstår ni? Eh? — Förstår ni sjelf? Mången i Elveys ställe shulle ha blifvit stött öfver en sådan fråga, framställd af en uaderordnad; men han kände den gamle sjömannens sätt och var derföre icke så nogräknad med honom: — Vi följa längsefter kusten och uppehålla oss i Dinkirchen till dess vi kunna vänta att aDelfinen kommer ur hamn igen, svarade han, Hvad säger ni om den planen? Någonting liknande ett småleende öfverfor för ett ögonblick underlöjtnantens anlete, hvarvid dess vanliga intetsägande uttryck försvann och han såg snart sagdt intelligent ut. Med -läsarens tillåtelse lemna vi nu Löjtnant Elveys fartyg och uppsöka den stackars trogna Katty; sem emellertid landstigit i Calais med sin älskade väninnas barn på armen. FOSTER (Forts.) RN