ES 2 SETT ECE SANEESIRIRESTR 05 rätar RS RN SRA sv ER ASSA ESA — Lika tjock nu som då vi för en stund sedan talade vid hvarann. — Hum! var sjömannens enda sver. — Den gången misstog ni er, Bell. — Hum! . . Löjtnant Elvey böjde sig öfver relingen och blickade utefter vattenytan. — Vid Neptuu! utbrast han, ni har rätt, gamle sjöbuss. Vi ha brisen här straxt, och dimman har stigit uppåt så pass mycket att jag ser ett godt stycke af vattenytan. : Särdeles upplifvad af hoppet om ett snart slut på den förargliga stiltjen, tog han sin kikare med sig och klef upp i stormasten. Allteftersom dimman skingrades, vidgades synkretsen och slutligen blef han varse Delfinenw, — Fördömda otur! mumlade han, synbarligen högst missbelåten. Delfinen befann sig blott en mil från Calais hamn; en stor fransk fiskarbåt hade den i släp: tåg efter sig. Det var således slut med hoppet om att kunna gripa den förrymde brottslingen och befria den stackars irländskan med barnet. Att segla till Calais ansåg Elvey icke alls löna mödan. — Vi äro lurade! sade han till underlöjtnanten. : Den gamle manuenh skakade hufvudet. — Tala ut! — aDelfinen kommer väl ut igen, förmodar jag, svarade Bell som synbarligen ansåg sin förman missbruka sin myndighet, då han tvang honom att yttra sig så vidlyftigt om allting: Säkerligen skulle -ban denna gång ha uttryckt sig med tecken, om det varit möjligt: