AKP ARSTSDSTS ATEA Hvarjehanda Nyheter. Så går det till i krig. Pi lan rettet i Nachod befinner sig i preussisk fångenskap en österrikisk fyrverkare vid namn Anton Ulzer, som skrifver till sin fader i Wien: Slaget vid Königgrätz hade redan vändt sig till vår förlust, och preussarne ryckte mot vårt batteri, då jag fick en kula i bröstet och blef liggande såsom död. Kort derefter blef batteriet stormadt och drog tillbaka på en höjd, hvarifrån det öppnade en förhärjande eld på preussarne. För att skydda sig deremot, sökte dessa upp de kringspridda liken och staplade upp dem framför sig till en vall; bland andra upptogs äfven jag, som låg der liflös med ett sår i bröstet, och kastades upp på likbögen, bakom hvilken de förskansade sig och besvarade batteriets eld: Genom detta förfärliga larm och smärtan af mitt sår väcktes jag åter till lif och upptäckte då i hvilken ohygglig ställning jag befann mig; rundtomkring mig slogo kulor ned bland liken och hvarje ögonblick kunde jag också väntat mig en. Jag samlade alla mina krafter och bad en preussisk soldat, som stod bakom mig, att befria mig ur denna ställning. Han blef så häpen ait han tappade geväret, men med fara för sitt eget lif, emedan han miste öppna en bresch i likvallen, räddade han mig och förde mig ur striden, hvarefter jag kom till lazarettet i Nachod. Tlans namn var Freidrich Schumann. Krigets härjningar! Kreuz Zei tuug innehåller följande: Djupt bedröfvad får jag tillkännagifva för slägtingar och vänner att min man älskade afled i går morgon af sorg vid den förskräckliga underrättelsen om våra barns död. Våra fem söner, Franz Joseph, Ernst, Georg, Leopold och Henrik Stavalinsky hafva alla offrat sitt lif för sin älskade kejsare och herre, Fyra unga enkor och en syster sörja med mig. D. Stavalinska, född von Radetski.n Bibelns lära tillämpad. Ena poliskonstapel i London observerade en afton då han passerade Marmorbron just som skurpskyttarne lemnade Hyde park, en person som försökte att i folkträngselu ransaka åtskilliga fruntimmers fickor. Han tog karlen i förvar och då tjufven visiterades å polisstationen, anträffades hos honom en plånbok, hvilken enligt inneliggande adress tillhörde Harriet Rhind, vid Ormondgatan. Poliskonstapeln begaf sig till Ormondgatan och anträffade fru Rhind, som vidkändes plånboken, men som derjemte vägrade att låta åtala tjufven, uppgifvande som skäl att hon ej ville förolämpa någon, emedan hon aldrig hört att vår Herre, då han var här på jorden, anklagat någon af dem som förföljde honom. Polisinspektoren, som genast erhöll underrättelse om saken, skickade kallelse till fru Rbind, som nu infann sig med en bibel i hand, förklarande att hon vägrade framstå såsom angifverska, emedan Skriften befallde henne att förlåta dem som förorättade henne. Hon kunde ej heller inse att hon var tvungen att inför allmänheten bevisa att plånboken var bennes. Domaren frågade om fru Rhind ansåg det vara enligt med Skriften att låta tjufvar och röfvare plundra allmänheten, och hon var just färdig att härå svara honom, då domaren lät henne afträda. Då emellertid en poliskonstapel upplyste att fången, som ban känt i tolf år, upprepade gånger varit dömd, en gång till 4 års straffarbete och flera andra gånger till kortare tids fängelse, blef fången, som väl erkände att han blifvit straffad, men som upp