Dagens Nyheter – 1 september 1866, sida 2

Bumps få reda på sakens förlopp; ty alt hvad den olycklige mannen sade förnekades af hans hustru. — Jag vet verkligen icke hvad jag skall göra med honom, yttrade kyrkoherden. Bumps tycks ha handlat snarare som en narr än en skälm; jag förstår icke huru han kunnat bete sig så. — Ers ärevördighet glömmer att jag är gift, sade Jacob. — Och denna bråksamma, oregorliga qvinna...? — År min hustru inföll Bumps. Han måste nu ha väpnat sig med förtviflans mod; eljest skulle han icke ha uthärdat den blick, bans äkta hälft fistade på honom. De båda herrarne varseblefvo denna blick, och då uppgick straxt ett ljus för dem; — Jag tror, sade doktor Titlow, att det klokaste är att föra dem till Dover. Jag skall fara dit i morgon och rådgöra med dervarande embetsmän. — Det är icke mitt fel ropade qvinnan, och Jag vill inte resa till Dover. Det var inte min skyldighet att hålla vakt öfver karlen .:. Ni ha inte rätt alt sända mig till Dover. — Tysta munnen på er hustru; sade kyrkoherden. Jacob betraktade honom med en min af så ytterlig förvåning, att han omöjligen kunde låta bli att småle. Denna min var vältalig och frågade tydligen, huru man kunde begära att han skulle göra underverk. — Är det nödvändigt att han har handklofvar på sig? frågade löjtnanten, som ofta haft