Dagens Nyheter – 1 september 1866, sida 2

rande sitt kors med tålamod, till dess att den fatala händelsen inträffade att en gosse, som hittat hans staf i fängelset, hann upp processionen och började rida käpphäst framför densamma. Då var det slut med fångens sjelfbeherskning, hans styrka öfvergaf honom och han brast i gråt. Stor var denärevördige kyrkoherdens och hans gästs förvåning, då de efter intagen frukost fingo se det långa tåget nalkas prestgården. — Gud bevare mig! utbrast Titlow. Hvad är nu på färde? Han ringde för att af någon bland tjenstpersonalen få upplysning om anledningen till en så ovanlig folksamling. — Fången har rymt, sade Fitch, munskänken, och de föra nu hit Bumps och hans hustru till er. Kyrkoherden och löjtnanten begåfvo sig till den förres embetsrum. Gubben Titlow var iaom sig rätt belåten med den utgång saken : tagit, ehuru han var en utmärkt rättrådig man. Han skulle ha dömt alla de upprorsstiftare som funnits, finnas och komma att finnas samtligen till lagens strängaste straff, i teorien nemligen; men så snart det blifvit fråga om straffets verksvällande skulle han ha förlåtit dem: Med andra ord, hans hjerta var herre öfver han förstånd; och vi tillstå att vi med en viss förkärlek omfatta sådana karaktärer. Styrkan är ej det enda som förtjenar beundras här i verlden: Det ligger någonting vackert äfven i svagheten; synnerligast då den yttrar sigi oförmåga att vara sträng mot andra. Det var nästan omöjligt att af herrskapet