Dagens Nyheter – 1 september 1866, sida 2

nen, och Bumps tyckte sig ännu en gång vara i utöfning af sin myndighet. Sjelfva Regulus kunde icke ha återvändt till fångenskapen med större värdighet än Bumps gjorde det, sedan han firat denna triumf. — Jag måste rida öfver till Dover straxt; sade kyrkoherden till löjtnanten. Det gör mig ondt att vår stackars poliskonstapel skall få plikta så dyrt för sin svaghet.:. Adjö med dig, Charles; lycka på resan! cKungsfogelns, befälhafvare skakade. hans hand, och de begåfvo sig, den ene till Folkstone och den andre till Dover. Det måste vara särdeles angenämt att föra befälet på ett ståtligt fartyg, som nästan tyckes lefva och vara begåfvadt med förstånd, då det, villigt lydande rodret, med ett visst behag i hvarje rörelse ilar fram öfver de blåa böljorna. Elvey tyckte att så var och då han gick på sin kutters däck, erfor han en känsla af oberoende, som en regerande furste skulle ha afundats honom. Det syntes tydligen att Kungsfogelna snart skulle afsegla — ty folket ombord hade mycket brådtom, och man hade redan börjat hyfva ankaret — då en båt sköt ut från stranden och roddes raskt åt kuttern till: — Kutter ohoj! ropade en röst: Löjtnanten tittade öfver relingen och blef icke litet förvånad då han fick se Pike, hållande ett bref i handen. Man kastade en ända åt honom; och inom några sekunder var han ombord på fartyget. — Hvad har händt? frågade den unge befälhafvaren oroligt. Min högt värderade vän har väl ej drabbats af någon olycka?