Dagens Nyheter – 1 september 1866, sida 1

natt tillsammans med sin Megära till hustru, utträdde. Efter honom kom hans äkta hälft, som tycktes vara vid ännu vresigare humör än vanligtvis. Då poliskonstaplarne från Dover fingo se sin landtlige embetsbroder, utbrusto de i hjertligt skratt, hvilket i hög grad ökade den redan förut djupt sårade Jakobs grämelse. Det var såsom Bark några år sednare mycket riktigt anmärkte: Chevaleriets tid är förbi, och en fallen storhet har verkligen aldrig några sympatier. — Hvar har ni er fånge? frågade herr Pike, när han slutat skratta. — Rymt! Den djupa suck, hvarmed Bumps beledsagade detta ord, bevisade huru förnedrad han kände sig i följd af den timade olyckan. — Har han rymt? yttrade polisbetjenten. — Ja, utropade fru Bumps i föraktfull ton; och orsaken till den ledsamma händelsen är ingen annan än den här lille, obetydlige stackarens fullkomliga brist på kurage. — Om du, min älskling, icke med sådan envishet yrkat på att jag skulle släppa in Joe Kerl... En blick af hans hustru påminde honom om det söfte han gifvit henne att icke yppa, det hon på något sätt varit vållande till hvad som händt. Joe Kerl, sade Bryce, jag har hört talas om den skälmen. Han har länge varit ett föremål för tulltjenstemännens uppmärksamhet och misstankar,