Dagens Nyheter – 31 augusti 1866, sida 3

anföll han smuglaren, som han igenkänt, fullt besluten att ej låta honom undkomma. — Vänta litet, utropade Kiplin, jag har en puffert i åkdonet och vill genast ladda den: Jag tror den ligger i den här lådan... — Innan talaren hann utföra sin lofvärda afsigt hördes knallen af ett pistolskott, och den unge qväkaren låg utsträckt på marken; badande i sitt blod. — Jorrocks ryckte hastigt tyglarne ur kuskens hand, och vände med vagnen, som rullade bort i svindlande fart: — Akta dig skurk, jag känner dig nog; skrek Kiplin efter honom, och kan innan qvällen skaffa dig galgen till lön för dittt dagsverke om jag sadlar min bästa häst. Han lyftade upp Ruben, som ännu andades; lade honom varligt i åkdonet, och fortsatte vägen till närmaste hus, för att der söka hjelp. Emellertid reste kapten Redmond och hans följeslagare åt staden Dover till. — Ett afskyvärdt dåd, tänkte kusken, som kände sig allt annat än väl till mods vid minnet af det uppträde han bevitnat. Nu fara vi åt orätt håll, sade han högt, då han märkte att Jorrocks kört in på en väg, som förde till kusten, men icke till staden. — Det :r min väg, svarade banditen kallt. Inom mindre än några timmar efter sedan Katty och barnet blifvit bortröfvade, befunno de sig ombord på Delphinen, hvars segel hissades — och smuglarens fartyg ilade lätt som en hasfogel öfver böljorna till Frankrike: (Forts:)