Dagens Nyheter – 30 augusti 1866, sida 3

ka, men följden hade äfven kunnat blifra att ben mistat lifvet genom qväfning. Lyckligtvis kade Ruth hört ropen och kom inspringande i rummet. Det var icke första gången hon såg sin far i en så uppskakad sinnesstämning, och hennes själsnärvaro öfvergaf henne derföre icke. Utan att röja den ringaste fruktan, fattade hon hans arm och försökte draga denna till sig, så att han skulle släppa sitt tag. — Nej, nej! ropade han; hon vet för mycket, hon skall bekänna sanningen; eljest förlorar jag mitt guld... mitt guld, ..-.och du blir en tiggerska, Ruth: — Vill du mörda den faderoch moderlösa, som du plundrat? frågade hans dotter med förtrytelse. Akta dig, att du icke blir dömd till att afrättas, och hängd, såsom andra grofva brottslingar. Verkan af dessa ord var ögonblieklig. En rysning genomlopp den uppretade gubbens lemmar, han förlorade all kraft, och sjönk vanmäktig ned i en stol. Ruth tog Hanna i sina armar, kysste henne; grät med henne och sökte lugna henne genom milda ord. — Han är tokig, hviskade hon; i annat fall skulle icke girigheten ha kunnat förleda honom att handla på detta sätt. — Låt mig komma ifrån honom, sade barnet, (Hanna var icke långt hunnen i ålder, fastän hon hade lika stor etfarenhet af lifvet, som mången äldre person.) Jag kan icke uthärda att se honom längre; han vill döda mig, jag är säker derom. (Forts.)