Dagens Nyheter – 30 augusti 1866, sida 2

om att den fara, hvarom Ruth talat, var både stor och öfverhängande. Först blef hon varse Redmond ONeil och straxt derefter Jorrocks, hvilken hon genast igenkände på det ännu oläkta sår, som vanställde hans ansigte och som hon mkd egen hand tillfogat honom: Hon skyndade tillbaka till matsalen, hvarest Ruth väntade henne. — Nå, du har nu sjelf hört och sett nog? hviskade den sednare; Följ mig, ty vi ha ingen tid att förlora. De kommo ut på gatan, utan att ådraga sig någon uppmärksamhet. Det begynte redan dagas, och de gingo rakt framåt. Lyckligtvis var det så tidigt att inga men: niskor ännu voro i farten. De passerade hela staden, men Ruth mötte icke en enda person som kände henne. Anlända till stadsporten stannade de. — Den vän vi nyss språkade om, skall snart vara här, sade Ephraim Sleeks dotter. Jag hör redan ljudet af de bjellror, hvarmed Kiplin, diligenskusken, har för vana att utrusta sina hästar. — Gud välsigne er utropade Katty. Ni har visat er vara en uppriktig vän. Måtte ni aldrig sjelf komma att sakna en hjelpare i nöden; en hugsvalare i bedröfvelsen. Den tacksamma Katty anade ieke alls, då hon yttrade detta, att den unga flicka, som lik en skyddande engel vårdade sig om henne, allaredan var förtrogen med sorgen. — Jag skall bedja för er, tillade hon, och den lille Phelim — så heter min egen son — skall bedja för er, så snart hans förstånd blir