Dagens Nyheter – 30 augusti 1866, sida 2

— Jag har en vän, sade qväkerskan — alltför bedröfvad för att gifva akt på de ord, hvarmed Katty uttryckte sitt förtroexde — som om ett par timmar afreser från Dover till London. Han är en bra karl; vill du följa med honom? — Ja, såvida ni går i borgen för hans redbarhet. — Jag ausvarar för honom såsom för mig sjelf, genmälde flickan. Han skall bjelpa dig, så vidt i hans förmåga står. — Det öfriga lemna vi i Guds hand, yttrade Katty. De helgon, som vakat öfver oss i natt, skola säkerligen bedja den himmelske fadren för oss! Barnet togs upp ur sängen och började dervid jemra sig. — Tyst, tyst, lille vän, hviskade amman. Då de kommo in i matsalen, förde Ruth sin följeslagerska till det fönster, hvarvid hon sjelf stått på post öfver en timma.:. Hon visade Katty kontorsbyggnaden, i hvilken det ännu lyste. Som den lille gossen sof, lade irländskan honom . ifrån sig och lemnade rummet; Hon begaf sig öfver gården och ställde sig der hennes beskyddarinna kort förut stått. Det var djerft gjordt; hade någon at dem som befunno sig på kontoret, kommit att kasta ögonen utåt gården eller vändt hufvudet, just då hon passerade fönstret, hade hon blifvit upptäckt; och att detta var den största olycka, som under förhanden varande : förhållanden kunde drabba henne, är lätt att inse. Inom en minut hade hon hunnit förvissa sig