en mycket anlitad qvarn. Köpesumman var 120,000 rdr hvaraf 56,000 rdr betalades kontant. Bref från nya Zeland (från en svensk, till Oscarshamns-Posten.) Otago den 12 Mars 1866. Kriget på den nordliga ön (The North Island) fortfar ännu, men i mindre skala, emedan ?2 af den europeiska armen är hemskickad. Särskildta provinser, de Maori (infödingarne) tillhöriga, hafva sjelfva gifvit sig till engelska regeringen. Infödingarnes armå är nu endast 12 a 15,000 man, och deras kung är af deras egen race; den europeiska armen räknar cirka 5 a 6000, men hvilka snart blir segerherrar, emedan alltfiera infödingar lemna sin armå. The Midle Island, den ö vi bebo, är utmärkt för sitt guld, hvilket försäljes öfver hela verlden; denna ö är indelad i 5 provinser. Otago, en af dessa, är den som utmärkt sig för det rikaste och mest betalbara guldet, den är nu bebodd af 35,000 menniskor. Hufvudstaden heter Dunadin, och har 20,000 innevånare. Före guldupptäckten bodde här 1,800. Nu är Dunadin en stor stad med vackra byggnader och gator; för fyra år tillbaka funnos endast emå brädhus här och der; och den nu bebyggda delen af staden var nästan öfverväxt med ris o. d. I provinsen Canterberry, på samma ö, har under sednare året ett ännu rikare guldfält blifvit funnet; afståndet mellan Canterberry och Otago är 500 engelska mil. Många svenskar hafva der gjort ganska god lycka, och alla underrättelser derifrån äro tillfredsställande, så att, om någon af arbetetsklassen i Sverige önskar öfvergifva sitt gamla fädernesland, det vore vida större skäl att begifva sig hit, än till Amerika, der icke en bland tjugo kommer vill välstånd. De, som ej vilja försöka sin lycka i minorna, sakua dock icke arbete. Den ene åtnjuter här samma förmån som den andre. Otago är nästan helt och hållet fri från skog, och att odla jorden faller sig mycket lätt; der jag nu är, finnes icke träd på 50 engelska mils afstånd, utan endast slättmark. Ved är bärföre så dyr, att man ej kan köpa dylik, utan bränna vi en slags wood cole, som här och der finnes i jorden. Penningebristen är här oförklarligt stor; statskassan är nästan tom, och så länge staten är i skuld till engelska regeringen kommer nog kriget att vara, men vi hoppas på dess snara upphörande, och då blir här öfverflöd på arbete. De, som här skulle finna en stor förtjenst och riklig bergning, äro timmermän, stenhuggare, bagare, murmästare, smeder, skomakare och segelmakare, m. fl. För bonden finnes här den säkraste utkomst. För denna gång kan det vara öfverflödigt att orda mera härom. A—n; Sjöolycka. Ångaren Bruiser, på väg från Hull till London, stötte i söndags åtta dagar sedan kl. mellan 2 och 3 på morgonen, kelt nära Aldborough, på den från London kommande skrufångaren Haswellk, och sjönk en qvarts timma sednare. Af de 120 å 130 personer som funnos ombord, blefvo endast 99 räddade. Enligt hvad man har sig bekant om olyckshändelsen, synes densamma oförklarlig. Det var en lugn natt, sjön var alldeles stilla och luften så klar att man kunde se på milslångt afstånd. Vakten på Bruiser märkte kl. 2 på morgonen ett fartyg (Haswell) men trodde att det låg för ankar, emedan blott ett hvitt ljus syntes på masten. I denna villfarelse förblef utkiken på Bruiser ända till några minuter före sammanstötningen, oeh kursen ändrades derför icke. Då man märkte misstaget var det för sent och de båda fartygen gingo med: full maskin på hvarandra. Stöten var så våldsam, att Bruiser sjönk inom några minuter. Bomullskörden i Amerika lo!var att bli ganska god och man räknar på åtminstone 2 millioner balar: