Den stackars polistjenstemannens och hans trogna makas häpnad och förskräckelse låta icke beskrifva sig. De började båda med full hals ropa på hjelp. — Tyst galnvingar! röt smuglaren, så vida ni icke vilja att jag skall skicka er hvar sin pistolkula genom hufvudet. Som hvarken mannen eller hustrun närde en sådan önskan, funno de skäligt att genast upphöra med sina nödrop. — Här, kapten, sade Joe i det han räckte Redmond ett par pistoler. Ni skall finna att de äro utmärkt goda: Jag, som sjelf pröfvat dem, vet att de kunna både skälla och bita, såsom man plär säga. ... Men hvad skola vi göra af den här bondtölpen och hans långa tuktomästarinna? tillade han. — Dem låta vi intaga min plats, eller hur tycker m? Ypperligt. Diskussionen var slutad, herrskapet Bumps öde afgjordt. Som både f. d. fången och hans befriare voro väl beväpnade, skulle motstånd ha tjenat till intet; Förgäfves pekade Jakob under vördnadsbjudande tystnad på emblemerna af sin värdighet och makt, den trekantiga hatten med guldgalonerna på och stafven, hvilken sednare låg på bordet bredvid konjaksbuteljen: Joe fattade honom med den ena och fru Bumps med den andra handen och förpassade dem in i cellen så hastigt, att frun, som till följd af sin längd lätt förlorade jemnvigten, var nära att falla omkull och slå sin utmärkt framstående näsa mot golfvet: Lyckligtvis inträffade icke detta;