Dagens Nyheter – 28 augusti 1866, sida 3

ee ad a Seder och bruk, En engelsk tidskrift innehåller en liten uppsats om seder och bruk, af hvars på det hela ganska träffande anmärkningar många lika väl kunna tillämpas hos oss som i England: Sålunda heter det bland annat: Sista förbättringen af krinolinerna eller nyaste snitten på klädningsärmer är en sak, som ingen i den fina verlden behandlar med likgiltighet. Det är väl sannt att vi skratta åt våra fruntimmersbekanta för deras ofantliga omfång och den lustiga fasonen på deras kappor, men vi finna oss likväl litet stötta om man skämtar med oss öfver formen påvara hattar eller skjortkragar. Modehandlarne leda damerna vid förklädsbanden och skräddarne leda Herrarne vid knapphålet, och vi trösta oss med betraktelsen att alltsammans sker till fromma för yrket! Sed och bruk fordrar att vi skola göra mycket och underkasta oss ännu mer, som sunda förnuftet och det oförvillade omdömet förkastar. Den herre, som då han blir presenterad för en ung dam i balsalen, icke genast bjuder henne sin arm och för henne i dansen skall anses ungefär som en björn och observeras lika ihärdigt som om han komme med en hopkramad hatt eller begagnade damasker. Men om man till och med efter en månads bekantskap finge se samma herre gå med den unga damen under armen på öppna gata, skulle man genast svära på att han vore aförlofvada. Det är sed och bruk att hvad som ansesnödvändigt i balsalen, anses opassande på hvilket annat ställe som helst. Några af den fina verldens bruk äro emellertid ännu löjligare och obegripligare, För några dagar sedan voro vi bortbjudna till middagen. Under måltiden inträffade att ett fruntimmer afslog champagne, då den bjöds henne, och hade mod att i stället bedja om ett glas öl. Vi säga mod; ty knappt hade damen yttrat denna blygsamma önskan, förr än hela sällskapets ögon riktades på henne. Den ståtlige hofmästaren syntes så slagen med döfhet, att han först sedan damen upprepat sin begäran tycktes riktigt uppfatta hennes mening. Och likväl veta vi med visshet att fruntimren iden familj, der hofmästaren tjenar, alltid bruka dricka öl till middagen då de icke ha fremmandes Vi betvifla icke att det ifrågavarande fruntimrets läkare föreskrifvit henne att dricka öl till måltiden men vi tveka att nödgas tillstå, det hon föll flera grader i det församlade sällskapets aktning genom det brott hon begick mot etiketten. En annan egenhet för goda tonen är att fruntimren vid ett middagsbord icke bruka äta ost. Icke för det de ha någonting emot ost. — långt derifrån! Många äta gerna ost dagligdags; men hur det nu kommit sig, så har det emellertid blifvit sed och bruk i ett sällskap comme il faut att det täcka könet vid middagsbordet skall sky ost som pesten. Men ett af de största umbäranden sällskapsverlden frivilligt underkastar sig, är det sätt hvarpå frukter förtäras vid deserten; Hvem vet icke hur angenämt och behagligt ett moget äpple eller päron smakar, då det fallit af trädet? Hur mycket behagligare är det icke att äta frukten oskalad än att göra sig besväret att skala den. Och likväl tvingar oss sed och bruk att göra det då man är i sällskap. Hvarföre äter månntro hennes nåd Smith sin pudding med en gaffel, då deremot fru Brown alltid åter den med sked? Hvarföre lägger lord John sin serviett på knät, då deremot ålderman Robinson knyter ein beqvämt om halsen? Sed och bruk anbefaller det förra, medan beqvämligheten fordrar det sednare. Den fina verldens bruk äro mycket egendomliga, i många fall ytterst löjliga; men det är dessa små sedvanor som gjort det goda sällskapet till hvad det är. Dagligen se vi en ökad tendens hos unga personer att bortlägga de seder, som gjort deras fäder och förfäder till fullkomliga gentlemän. Vi minnas mycket väl den tid, då det var