Dagens Nyheter – 28 augusti 1866, sida 2

a a MEn KORS er Ephråim Sleek hade upptagit h henne medan hon ännu var ett litet barn, af barmhertighet, som han sjelf sade; men att hon icke alla gånger blifvit barmhertigt behandlad, det visste hon bäst sjelf, ehuru hon aldrig yttrade något derom till andra än Ruth, hvilken hon älskade i samma mån som hon fruktade och afskydde hennes far. Ruth hade alltid visat den stackars flickan mycken välvilja, och som de beständigt lefde tillsammans, skilda från den öfriga veriden, hade en viss förtrolighet uppstått dem emellan, så att man säkerligen, ifall man gifvit akt på dem då de trodde sig vara ensamma, skulle ha tagit dem för två systrar. Och i sjelfva verket hände det ofta att de bytte göromål med hvarandra, i det att Ruth skötte hushållsbestyren, medan Hanna öfvade sig i läsning. — Jag skall följa dig, sade Ephraim Slecks dotter. j Den röst, hvarmed hon uttalade dessa ord, var så sorgsen att budbärerskan genast utbrast: — Ar du ledsen? ... Ah! jag ser du har gråtit. Och den godbjertade flickans panna, som var så ljus och klar, då kon kom in, mulnade märkbart. — Jag sörjer, jag också; tillade hon, derföre att Ruben skall fara ifrån oss; han var vänlig och god älven mot mig. Jag skall komma med dig på ögonblicket, återtog Ruth. — Ännu har Jag icke sagt dig allt. Den unga qväkerskan betraktade henne c öfver raskad;