Dagens Nyheter – 28 augusti 1866, sida 2

Ingens beslut är så fast, ingens stolthet så okuflig, att han kan motstå en sådan frestelse. Ruben tog börsen och för första gången tryckte har sina läppar mot den vackra flickans rodnande kind. Hennes godhet hade på honom gjort ett ännu djupare intryck än hennes skönhet. — Gud välsigne dig Ruth, kviskade han i det han omfamnade henne, och beskydde dig på den väg du beslutit följa. — Om vägen är den rätta skall Han säkerligen icke öfvergifva mig svarade Ephraim Sleeks dotter. Allt — äfven det du nyss ville tala om — står i Hans hand! Så skildes de åt, Ruben för att inträda på en ny bäna, lefva med i verlden och strida mot dess förförelser, hans kusia för att stanna i sitt dystra hem, lida och hoppas: Knappt hade ljudet af hans steg bortdött; förrän de: luga, Ruth under hela deras samtal lyckats bibehålla plötsligen öfvergaf henne, henves tårar, runno ymnigt! men hon beklagade sig icke; ty stark pligtkänsla förbjöd henne att göra det. Hennes drömmar — hjertat, likväl som hjernan, vill understundom drömma — blefvo afbrutna genom Hannas inträde. Hon anmälde att hennes husbonde komnrit tillbaka.Naturen hade aldrig ämnat den lilla tjenste-flickan till qväkerska; hon försökte visserligen på alla sätt att se allvarsam ut, men det lyckades henne icke. Om hon också sammanpressade läpparne aldrig så hårdt, tycktes hon dock le; det var ur de svarta bfixtrande ögonen glädjen framlyste: