af hans minspel, en hård kamp med sig sjelf; i hans hjerta rörde sig de mest stridiga känslor: tvekan, harm, ånger och sårad egenkärlek. Hvad Ruth beträffar, bibehöll hon efter allt utseende sitt vanliga lugn. Möjligen gick nålen, med hvilken hon sydde, något fortare upp och ned än vanligt, hvilket förhållande väl icke saknade all betydelse. — Du nödgar mig Ruben, sade hon slutligen, att förklara hvad jag högst ogerna.vill förklara, att yttra hvad jag helst ville ha osagdt, emedan det är i flera afseenden påkostande att tala derom. Men på det att du icke må tro att min mening varit att såra dig, vill jag taga bladet från munnen. Ser du, orsaken hvarför jag glädjer mig åt din afresa är den att jag gerna ser dig aflägsnad från mycket s m är ondt ...jag menar min fars handelsaffirer..Visserligen vet jag, tillade hon, att en ung man äfven i London är utsatt för många frestelser och lätt kan bli förderfvad, men... Hon fullbordade icke meningen, — Du glömmer at en oskuldsfull engels förböner utgöra ett mäktigt skydd mot frestelsen! utropade Ruben, förtjust öfver det intresse för hans välgång, hvarom hennes sista ord buro vitne. Han ville fatta hennes hand, men hon drog den tillbaka, — Förbjuder du mig då att hoppas? hviskade han sorgsen. — Du vet, min vän, att jag uten Min fars samtycke aldrig kan eHer vill gifta mig, och derföre bör jag icke egna dig en varmare tillgilfvenhet än en syster byser för sin bror, sva rade den unga flickan. Jag har en hufvydsak