otrefliga rum, hvilket vi härofvan beskrifvit för våra läsare. — Har du väl och noga öfvervägt det steg, du ämnar taga, Ruben? frågade Ruth. Min far är mycket ledsen öfver att du lemnar honom. — Men han kommer icke att sakna mig, genmälde hennes kusin, och sanningen att. säga, tror jag ej att någon utom min mor, kommer att göra det, såvida icke tilläfventyrs du — tillade lan, då ett par mörkblå ögon, i hvilka låg ett förebrående uttryck fästades på honom — någongång vill egna mig en flyktig tanke. — Jag glömmer icke lätt de vänner jag lärt känna, yttrade den täcka flickan, än mindre mina anhöriga, och dig har jag alltid betraktat såsom en broder. — Säg blott ett ord, utropade den unge mannen, rörd af den bedröfvade ton hvari hon uttalat dessa ord, och jag skall afstå det anbud mina rika slägtingar i London gjort mig. Jag skall underrätta dem om att jag icke vill bli anställd på deras kontor. — Tvärtom är det min ömskan att du må komma till den stora staden. Det hopp, som hastigt vaknat i den unge qväkarens hjerta, slocknade lika bastigt, och hans vackra anletsdrag uttryckte den smärta, hennes ord förorsakat honom: — På hvad sätt har jag sårat dig, frågade hav, eftersom du icke vill ha mig i din närhet? — Det vore illa om jåg blefve stött utan anledning, svarade hans kusin, och du vet ju sjell at du icke gifvit mig någon sådan. — Ett uppehåll i samtalet inträffade nu. Derunder kämpade Ruben Geldart, att döma