tyngde — således oupphörlig ösning: Räddaren insåg nu att han sjelf behöfde räddas; här voro 2 nödstälde. Styrmannen uppgaf höga rop från båten, som numera dref vind för våg. Boberg var fortfarande passiv, Slutligen efter många svårigheter lyckades det kapt. Stahl, tillika med sin gosse, att manövrera fartyget ner till båten, och ge styrmannen kasttåg. Komne till sidan på fartyget försökte jemväl kapt. Stahl, att lyfta upp Boberg; men detta lät sig icke på annat sätt göra, än förmedelst talja. Upphissad lades Boberg nu på däck unter fartygets nödvändigaste klargöring, och nedfördes derefter i kajutan samt lades i varma kläder. Efter några timmars stärkande sömn uppvaknade Boberg, man var då förbi Fårön, (fartyget var nemligen destineradt till Petersburg) men allt det passerade var nu för honom en dunkel dröm. Perssons rop tyckte ban gig dock höra, ty det hade tillika fastnat i bjertat. — Det skall erfareuhet till att rätt fatta huru fast kamratskapet knytes, under en gemensam dödsfara. Boberg en modig och käck kustbo, röres ännu till tårar då ban talar om Persson. Att icke kunnat rädda den raska ynglingen, griper djupt den väderbitne mannen. Han tycker sig se den utsträckta handen — tycker sig höra det sönderslitande nödropet, och han tror att han för hela lifvet får behålla dessa minnen i samma rysliga hugkomst. Efter 3 dyguos resa kom kapten Stahl till Petersburg. Boberg kan ej nog högt prisa dessa goda menniskor för den omhuldning han, njöt. Af generalkousuln Sterky i Petersburg erböll han pass och derefter fri resa på ångf. cAura kapten Krogius, till Stockholm. Kommen till Sverges hufvudstad, kände sig Boberg lycklig att få trampa sitt fäderneslands jord, ach beslöt, att ej vidare taga utlänningens gästfrihet i anspråk. IMHan måste för att invänta Wisbybåtarna, vistas 2 dagar i Stockholm, och för att erhålla understöd dessa dagar, hänvistes han till polisen, hvilken, i sin ordning hänviste honom till norra arbetsinrättningen. Vär skeppsbrutne Gotlänning återvände med sådant besked till cAurax, för att säga adjö och tack; men kapten K., som såg att Boberg ännu icke var återställd, och som tvckte det vara högst besynnerligt, att hans landsmän visade så litet behjertande af olyckan, inbjöd Boberg att under vistandet i Stockholm stanna qvar om bord å cAuraw; hvarjemte denne aktningsvärde man gaf honom 2 rubel silfver och en duktig matsäck på hemresan. Boberg återkom till sina kära i hemmet den 14:de dagen från bortfärden. Återseendets glädje är tänkbar för en och hvar, som älskar det som är kärt och dyrbarast i lifvet.