taga afsked. Förre sachsiske ministern von Beust har afrest till Miinchen. En gotländsk fiskares underbara räddning ur sjönöd, Den 18 nästl. juni på aftonen utgingo på fiske från Tluntinge fiskläge i Gröttlingbo, fiskrarne Hans Sandberg, Jacob Boberg och yngingen J. Persson. Vinden varsyd. Frisk bris. Utkomaa omkring 3:ne mil till sjös utsatte de sina garn och förtöjde på vanligt sätt båten efter garnen. De intogo sin aftonmåltid och gjorde sin aftonbön. KI. 10 uppsattes vakten, som alltid bestrides i tur, och hvilken Sandberg tog först. Sandberg var en gammal härdad kustbo, han hade bekämpat många faror och kände vigten af vaksamhet desto mera, som han få år förut förlorat sin ende son genom öfversegling. — Man såg ett mörkt moln stiga upp ur vester, hvarigenom synkretsen inskränktes till närmast kring båten, men man aktade föga härpå, ty den för vaksamhet välkände Sandberg satt på post. Boberg och Persson nedlade sig i båten och trötta efter dagsarbetet inslumrade de enart. Somnade äfven den bepröfvade Sandberg? eller hade det dystra molnet aldeles förmörkat synfältet? Det sednare är troligt. Antoge man ock det förra, så stanna våra förebråelser på hinsidan grafven. Sandberg pliktade i sådant fall med lifvet för sin försummelse, den der ock bör mildt bedömas, ty den redlige arbetaren var säkert trött af dagens tunga. Bobergs uppvaknande torde I få återgifvas med hans egna ord. aJag kände säger Boberg, cen hård stöt, kunde ej andas, nedprässades af en tung slipprig kropp allt djupare i hafvet, men blef omsider fri och kraffsade mig upp till vattenytan. Här såg jag något mörkt helt näro, fattade tag deri, det var vår kantrade numera söndriga båt., — Fartyget, hvaraf våra män öfverseglats bade således neddragit Boberg i djupet. Boberg kom dock upp och höll tag i bäåtkölen som var uppåtvänd. Detta tag i släta båtkölen kunde Boberg icke länge hålla, enär svallvågorna oupphörligt kastade honom fram och åter. En liten lina hängde fast vid båten, i den fick Boberg tag och detta var hans räddning. Med denna lina surrade han sig fast vid båtens förstäf, med endast hufvudet öfver vattenytan. Han uppgaf de starkaste nödrop, hvari den blott 2 å 3 alnar från Boberg nu för sista gången från djupet uppkomne Persson instämde. Persson såg Boberg, igenkände honom och sade: chjelp mig för Jesu skull! . Detta ögonblick skildrar Boberg, såsom det för honom mest bjertgripande i hela hans lif. aHade jag blott haft en käpp attricka honom, hade han varit räddad säger Boberg, men intet medel gafs. Boberg var dessutom. fastsurrad, han kunde icke lösgöra sig. Båda voro derjemte lika okunniga i simkonsten. Persson räckte handen emot Boberg och sjönk i djupet. Sandberg syntes eller hördes icke. Sannolikt hade han af fartyget fått en döfvande stöt; man vill finna det af den sönderkrossade båten. Hafvet slöt nu i sin våta famn 2 barn af Gotland. Boberg fortsatte med sina nödrop men de blefvo nu matta, i samma mån som krafterna aftogo. Blåsten tilltog alltmera; och vågorna blefvo allt bögre. Boberg öfvertänkte sin belagenhet; den var hopplös. I detta tillstånd kunde han icke länge uthärda, ty linan lossnade och hufvudet, som han ditintills hållit öfver vattenytan, öfverspolades ofta af böljorna. Men ännu kunde han då och då frampressa ett rop, som dock tycktes honom förklinga i natten eller öfverröstas af hafssvallet. Boberg bad Gud om sin själs frälsning, anbefalde sin arma, till helsan klena maka och sitt barn i den allsvåldiges beskydd — samt anropade den allsmäktige derom, att hans kropp måtte upphittas och han få hvila i jordens sköte, vid sidan af sina fäder. Sedan Boberg sålunda gjort sitt testamente nedföll ban i det slags passiva tillstånd, som följer på öfveransträngnivg. Men just då hann honom den ädle utlänving, som ensam i en liten julle, hade begifvit sig från sitt fartyg, och nu vågade eget lif för att rädda Bobergs. Af nödropen hade å fartyget förnummits den olycka, hvartill det varit en ofrivillig orsak. Kapten J. H. Stahl, förande Holsteinska skonerten — Dorothea, (ett litet fartyg om blott några läster och med 2 maus besättning, deraf en var en gosse) lade i vinden, och utsatte den julle, deri styrmannen tog plats. Ledd af Bobergs nödrop, rodde ban tupp emot vinden, och lyckades komma till Boberg. Denne var ännu vid fullt medvetande, men krafterna voro uttömda, han kunde intet bidraga till sin räddning. Boberg förstod icke fremlingens språk, men såg att här var en menniskovän, som ville rädda honom. Sakta lossade främlingen den lina, hvarmed Boberg omgjor