Sken och Verklighet. Roman af J. F. Smith (förf. till Dick Tarleton m. fl.) (Forts. fr. föreg. JF.) — Ni visade er ju riktigt tapper, inföll löjtnanten, som hade hört omtalas, med hvilken beslutsamhet Katty försvarat barnet. — Jag gjorde mitt bästa, min herre, genmilde irländskav och rodnade en liten smula. Det var icke så lätt för mig, cn ensam qviona, att jaga bort röfvaren. Lycktligtvis hade jag min knif, och af den gjorde jag bruk... Hade jag förlorat hennes barn, huru skulle jag då med lugn ha kunnat för sista gången betrakta hennes kalla, bleka ansigte? tillade hon, i det hon pekade på sängen. — Tror ni att de ämnade mörda gossen? frågade kyrkoherden med en rysning. -— Nej, sade qvinnan, visst är Redmond O Neil en dålig karl, men till en sådan grymhet tror jag honom icke vara i stånd.! Det är utan tvifvel hans mening ait låta barnet uppväxa bland frimmande menniskor som icke känna dess föräldrar... Ack! kanske när gossen blir stor skall jag sammanträffa med honom, utan att veta hvem han är. — Jag tror mig kunna förebygga en sådan olycka, sade löjtnant Eilvey med ett smålecnde, om ni tillåter mig... — På hvilket sätt då, min herre? — Genom alt fästa ett märke på barnct, som icke ens af sjelfva döden kan utplånas. — Kommer det att göra ondt?