stab, utgöra en länk i styrelsemaskineriet, men icke äro i den ställning att representera folket i dess hufvudsakliga riksdagsbefogenhbet: att pröfva statens utgifter och bestämma skatterna. Slutligen ett ord öfver den strid som varit förd angående deras bemödanden som talat emot representationsreformen, att det oaktadt komma in i den nya representationen. Det har blifvit mycket klandradt; men detta klander synes obefogadt; ty är det ej hvarje medborgares både rätt och pligt att söka reed sina insigter gagna fäderneslandet, vare sig under den ena eller andra formen af statsskicket?) Hvad deremot, enligt ins:s uppfattning, kan och bör klandras, det är de väljandes tafatthet, fjesk eller svaghet att, ehuru de önska en god representation och dertill hafva makten i händerna, ändock invälja personer, som bevisligen talat för slösande med anslag eller emot tidsenliga reformer. I sådant hänseende vill ins. t. ex. påpeka det mindre lämpliga att af artighet vilja såsom riksdagsman för Örebro doktor Gumielius, glömmande för hans älskvärda personlighet, att han talat nästan för alla anslag likt och olikt, eller t. ex. för Wenersborg grefve Erik Sparre, som mest af alla hållit mot reformer ilagstiftningen och är junkerpatiets cgentliga bantrförare, — alla andra alt förtiga. Gammal Adelsman. Men är det endast detta alla de adliga vanterna vilja. Red. af er