— Det är temligen troligt, anmärkte Katty filosofiskt; Vi äro minsann alla utsatta för oroligheter och bekymmer här i lifvet. Jag har sjelf icke så roliga dagar, skall jag säga. — Känner ni till Galway något? — Ja, men jag har alltid umgåtts med min moders folk, d. v. s. Tips. — Hvad är det hon menar? hviskade dok-. tor Titlow till löjtnanten. — Hon talar om att hennes mor är född i Tipperary, sade Elvey som icke alls lät narra sig af Kattys undflykter. Han brydde sig likväl ej om att vara enträgen, men beslöt inom sig att vidtaga vissa mått och steg, hvartill han med anledning af hennes besynnerliga förbehållsamhet fann sig befogad. — Min goda qvinna sade kyrkoherden, ni behöfver icke hysa några farhågor med afseende på barnets framtida säkerhet. Jag skall göra allt, för att de misstänkta personerna må bli gripna och taga sådana försigtighetsmått att ett upprepande af försöket blir omöjliggjordt. Med dessa ord gick ban sin väg jemte löjtnanten. Ack! Ack! utbrast Katty, sedau hon blifvit ensam, hvad skall det blifva af mig? Skall jag aldrig komma ifrån detta besynnerliga land? Det är icke dig, dyra Ellen, tillade hon, jag förebrår de ledsamheter, hvarför :ag är utsatt, utan honom, som krossade ditt hjerta och uppfyllde mitt med sorg och förtvillan. — Hvarföre försökte du locka ur den stackars qvianan hvad hon visste om familjen ONeil, Charles? frågade kyrkoherden, då de voro på hemvägen. — Jag misstänker att fadren till detta barn