med otrolig hastighet; också hade de personer, som sist fått höra nyheten, de vidunderligaste begrepp om den i sig sjelf icke så särdeles fasansfulla händelsen. Några påstodo bestämdt att den vilda irländskan, såsom de kallade Katty, hade dödat tre nän med egen hand; andra, som icke egde fullt så stor inbillningskraft, inskränkte antalet till två; och äfven de misstrognaste voro öfvertygade om att en — som antogs vara antingen Jorrocks eller den vackre främlingen — satt lifvet till: Emellertid förtjenade värdshusvärden i Plaxted denna dag mera än vanligt. Ingen morgon hade han haft så stor afsättning på sin konjak; också tröstade han sig snart öfver att hans nattro blifvit störd. Han var en klok man, den värden. I samma mån hans gäster reqvirerade varor, invigdes de i förtroendet om hvad som händt. — Var verkligen Jorrocks röfvaren? frågade en. Den som yttrade detta hade endast reqvirerat en mugg öl; derföre blef också hans fråga obesvarad. — Gif mig en mugg till, sade den nyfikne. — Jorrocks var verkligen röfvaren, hviskade värden, medan han tog betaldt för två muggar öl. Somliga som hörde detta förklarade att de icke trodde derpå. De kände honom, sade de, och visste att han var en aktningsvärd man. Andra ansågo honom vara i stånd till hvad som helst. Midt under denna tvist inträdde doktor Tit