Dagens Nyheter – 25 augusti 1866, sida 2

brutet gå framåt; Icke ett ord det var så mörkt, att de ej kunde se handen för ögonen. Ibland måste de buga sig djupt, för att icke stöta hufvudet, ibland vada ända till knäen i vatten. De gjorde en tvär vändning och i en hast var scenen förändrad. Flyktingen befann sig i ett högt och rymligt rum, som visserligen icke var något annat än en bergshåla; men en treflig brasa sprakade i dess midt och ett halft dussin sjömän lågo kring denna, njutande sysslolöshetens behag. Då de blefvo varse en främling, reste de sig hastigt upp, synbarligen i föga vänlig afsigt; men Jorrocks lugnade dem straxt med detta utrop: — En vän! Ett par af smugglarne kände igen den passagerare de haft med sig, och ihågkommande hans frikostighet, beredde de villigt rum åt honom bredvid elden. Endast Stevens, kaptenen på fartyget, syntes vara missbelåten: -— Hvad slags vän? frågade han i misstänksam ton. — Det är min vän, sade Jorrocks; när ni hört det, börsni vara tillfreds. Och nu sedan jag fört honom hit, måste ni vara nöjd med hvad som skett. ... Min herre, fortfor han vänd till Redmond, haf den godheten att intaga några förfriskningar; ty jag märkte att ni i går afton icke smakat på den supt, som var insatt åt er. Jag kan icke bjuda er på någonting läckert i matväg, endast en bit bröd; men vår vinkällare är bättre försedd. Här har ni utmärkt Bourdeaux — fast vi ännu icke erlagt tull för detsamma; ty kungen lemnar lång kre