Dagens Nyheter – 25 augusti 1866, sida 2

De engelska grymheterna på Jamaika. Vid början af detta år meddelade vi ett och annat om de fasaväckande grymheter, som engelske guvernören John Eyre hade föröfvat på den i Westindien belägna ön Jamaika för att qväfva och straffa en upprorsplan, som han inbillade sig vara å bane bländ den inhemska färgade befolkningen. När underrättelsen om Eyres vilda framfart hann till England, väckte den rättmätig afsky mot honom i alla ädla, icke af klassintresse förderfvade hjertan. Det hölls folkmöten på många ställen i landet för att uttrycka ogillande och mana regeringen att straffa den man, som genom sitt maktmissbruk, sin fegbet och grymhet vanärat England och tryckt å dess historia för detta århundrade en fläck, svartare än Bourbonernas i Neapel eller Haynaus i Österrike. Den styrande adeln och embetsmannaklassen tog guvernörens åtgärder i det längsta i försvar; först påstodo de, att berättelserna om grymheterna voro öfverdrifna,; när detta ej längre kunde vidbållas, emedan för många vitnesmål kommo fram, påstodo jaristokraterna och embetsmännen, att det ej ginge an att straffa guvernören, emedan han gjort allt i bästa välmening och vidare derföre, att man aldrig bör gifva en embetsman orätt, emedan sådant skulle försvaga maktens anseende. Slutligen kunde de adliga och byråkratiska intressena ändå icke motstå påtryckningen af folkets ädla yrkan om straff eller åtminstone en undersökning, utan regeringen måste skicka ut en komite till Jamaika för att hålla undersökning i anledning af anklagelserna mot guvernören. Komiten fann dessa tyvärr alltför väl grundade. Guvernören hade låtit nedgöra öfver 2,000 menniskor på blott misstanka för att det på ön skulle finnas någon komplott mot regeriogen. Hela straffet å guvernören inskränkte sig dock till att han blef afsatt; längre kunde den adliga regeringen i det adliga landet ej förmås att gå. Guvernören Eyre är i dessa dagar återkommen till England, och knappt har han landstigit der förrän åtskilliga personer i staden Southhampton — förmodligen af samma tänkesätt som han sjelf och hans försvarare i parlamentet — hafva utfärdat inbjudningar till en fest för den blodtörstige barbaren. Denna upprörande inbjudning har föranledt följande artikel i en engelsk tidning, som efter undersokningskomiteens officiela berättelse lemnar en kort bistorik öfver de sedan många sekler nästan oerhörda dåden af engelsmännen på Jamaika. aFörre guvernören Eyre har antagit den bjudning som några vanslägtade engelsmän tillställt honom. Hade det varit fråga om en enskild tillställning af några lika sinnade, skulle tidningarne ej haft den sorgliga pligten att erinra om hvad förre guvernören på Jamaika har gjort. Men festen är offentlig och afsedd att visa detta folk och alla folk, att den afsatte styresmannen hedras af landsmän för sitt verk i den aflägsna kolonien. Vi hafva fördenskull intet annat val än att föra till minnes hans verksamhet, så att de, som ämna hedra honom, åtminstone icke må vara okunniga om vad de fira och hvad andra deras landsmän tänka om mannens bragder, Den 11 oktober 1865 cgde ett blodigt tumult rum vid Morantviken å Jamaika. En hop landtfolk betedde sig tumultuariskt; myndigheterna på platsen, alla af den hvita plantage-egare-klassen blefvo uppskrämda och befallde en liten trupp af frivilliga att skjuta på dem. Salfvan dödade eller sårade många af landtfolket; dessa anföllo i sin ordning tingsi huset, brände upp det och dödade tjugutvå af de på stället varande plantage-egarne och frivillige samt sårade 34 andra. Huru minga som blefvo sårade eller dödade bland de förjagade infödingarne vet man ej, ty undersökningskomiteen gjorde icke något försök att utröna ett förhållande som de förmodligen ansågo allt för obetydligt; enligt enskilda berättelser var det omkring 15 som blefvo dödade och 20 SR LL — laste lugn. Intet ofrivilligt minspel förrådde hvad som försiggick inom honom. Försigtighe