Dagens Nyheter – 24 augusti 1866, sida 3

OM UCLLe SYSLCHI Iar I0IL5aätLeS VU det ganska svårt att taga sig ut i Stockholm och der behålla helsan. Dödligheten är redan stark och den kommer säkerligen att ökas, om brist på dricksvatten uppstår och Jaften förskämmes genom stillastående vattensamingar. Hvaurj ehanda Nyheter. Regndroppens lif. Hur föddes väl jag? Hvar har jag min mor? En dimma en dag Till himmelen for, Och hon lemnade mig På den blånande stig, I den gråtande himmelens ögonbryn, Den skiftande bågen i skyn. Men bågen han brast Af vindarne rörd, I svindlande hast Jag fjerran blef förd. Det bar af, det bar ned På den villande led, Tills i famnen jag föll på en rosenknopp, Som rodnande blickade opp. Den hvila jag fann Hos rosen var kort, En fjäril så grann Mig fladdrade bort; Och jag tillrade ner På en daggkåpa der; I den grönskande skålen en stund jag skalf Med blicken mot himmelens hvalf. Så kom der en mö, Så vän och så huld Med panna af snö Och lockar af guld, Ej jag vet, hur det var, Men hon förde så snar . Mot det grönskande bladet sin rosen mund, Och jag var derinne på stund. I ådrornas glöd Jag rullade varm, Sen dykte jag röd I sjudande barm; Men från hjertat jag lopp Till en kammars opp; Två markiser der fladdrade frans, vid frans, Kring fönstrens blånande glans. Den salen var ljus, Den salen var klar, Och tärarnes hus Han nämns af en hvar; Der jag lefde i frid Med kamrater en tid; I ett strålande öga hur ljuft att bo! Hvi fick jag ej stanna i ro? Hvi började, säg, Kamraterna snart Att ila sin väg I svindlande fart? Då blef varmt, då blef varmt, I min kammar och armt, Och jag slets från min himmel af sorgens vind: ag föll på — Amalias kind. Nu sitter jag der Och ristar mitt slut, Den eld, mig förtär Nog släckes den ut; Men när slocknar han väl I den sörjandes själ; Ty ej mera på jorden hon lindring får: Jag var hennes sista tår. (Förposten). En opåräknad strid. Ett stort menageri hade anländt till staden Brionne. Eu schweitzeriidkare vid namn Givon, som egde en stor pyreneer-hund, föreslog menageriets egare en strid mellan hunden och hans starkaste björn, och efter några underhandlingar bestämdes striden att ega rum för den måttliga summan af 5 francs, som hr Givon skulle betala. Skådeplatsen var hr Givons med pallisader omgifna gård, ntanför hvilken några och trettio nyfikna åskådare infunnit sig. På sjelfva arenan funnos endast 2 väktare, hr Givon, 4 vitnen samt björnen, bunden med en kedja vid ett träd, och pyreneerhunden Malakoff. Signalen gafs. Hunden rusade på björnen, men gjorde blott ett svagt anfall; man sökte reta honom, men då vänder han sig till allmän förvåning om, springer mot en af väktarne, slår honom till marken och sliter sönder hans bröst. Hundens egare, Givon, ville intervenera för att skydda väktaren, men blef sjelf biten och slagen till marken. — Vid denna anblick flydde 3 af vitnena, och den fjerde drog fram en sabel och borrade den 2 gånger i hundens sida samt stack för tredje gången klingan i hundens gap, just då denne vände sig emot denne sin nye fiende; djuret bet tvärt utaf sabeln, men föll derefter omkull utmattad af blodförlust. Nu först kunde man räkna och förbinda hans sår, Och björnen? hvad gjorde han under tiden? Då han blef åskådare i stället för hufvudaktör, satte han sig lugnt vid foten af trädet och åskådade med en viss skadeglädje denna strid, som icke hörde till programmet. — Men nu uppstod en ny svårighet; de båda vaktarne menade, att ackordet om 5 francs väl omfattade striden mellan djuren, men icke striden mellan djur och menniskor, och att deras sår icke voro .betalda med denna lilla summa. Hr Givon deremot, som sjelf icke blifvit skonad och AF Tr LÄR Ao PP stridan omma Lan