Dagens Nyheter – 24 augusti 1866, sida 1

— De läppar som insupit föda ur samma mo dersbröst som jag, hafva upphört att tala. Ellen, min dyra! din systers hjerta är krossadt. Hvarföre lemnade du ditt fädernehem och byggde ditt bo på fjerran strand? . Den röda grenen (en sådan förekom i familjen ONeils vapen) har varit falsk mot den lilla fogeln, som tryggt satte sig bland dess blad. Ellen, i det främmande landet finnes ingen mera än Katty, som sörjer öfver din olycka. I början hade Katty talat lågt och i en ton, påminnande om en sårad fogels qvitter; men allt efter som hennes känslor blefvo uppjagade, tilltog rösten i styrka, så att hon till slut uppväckte de sofvande i huset. Värden, som låg i det angränsande rummet; frågade oroligt: — Hvad kan detta betyda? Hans hustru svarade: — Det är den vilda irländskan som på detta sätt ger sin sorg tillkänna. Katty hörde dessa ord och erfor nu tydligare än någonsin att hon var långt borta från sitt hemland. . Åtskilliga gånger, medan den egendomliga klagosången varade, hade Jorrocks visat sig utanför fönstret; men då han såg att amman ännu var vaken, hade han dragit sig tillbaka. Den sista gången han lutade sitt ansigte intill rutan, blef Katty honom varse. Hon tog mod till sig och beredde sig att försvara den nyfödde, hvilken hon insvepte i sin tjocka, varma schal och lade bredvid Ellens lik. — Det är hans moder som skall vaka öfver honom, tänkte hon. Ingen röfvare vågar taga honom ifrån denna plats,