Dagens Nyheter – 23 augusti 1866, sida 2

— Säg ingenting mera, inföll Katty. Ni gör mitt hjerta vekt, då jag deremot på allt sätt behöfver stålsättas mot de känslor, som i hvar minut hota att öfverväldiga mig. Tänk er, hvad det skall kosta på mig att se henne uti ett främmande land slutas i grafvens kalla famn och att sedan öfverföra sorgeposten till hennes anhöriga och vänner! Jag är ingalunda otacksam, min herre, men jag vågar icke nu lyssna till vackra ord. Presten var ej enträgen. Han egde tillräckligt stor menniskokännedom, för att inse det hans trösteord under förbandenvarande omständigheter skulle göra större skada än nytta, och derföre teg han visligen. — Det är väl ingen anledning att befara, återtog irländskan oroligt, i det hon pekade på den bok, hvari gossens namn och födelsedag blifvit antecknade, att denna förkommer? — Nej, i det afseendet kan ni vara fullkomligt lugn. — Men måhända någon bokstaf kan ändras af en skicklig förfalskare? — Det är mycket osannolikt att något sådant kommer att ske, svarade kyrkoherden: Den kista, hvari böckerna äro förvarade; kan svårligen uppbrytas, och nyckeln till densamma lemnar jag aldrig ifrån mig: Katty betraktade honom en lång stund, likasom ville hon i hans ansigte läsa hvad som försiggick inom honom, utforska i hvad mån hon kunde lita på hans ord. Sedan började hon tala om begrafningen, och det blef öfverenskommet att denna skulle ega rum två dagar derefter. När hon kom tillbaka till värdshuset, mötteshon af värdinnan, som tyckte det vara synd om sin be