Dagens Nyheter – 23 augusti 1866, sida 1

uHlUCI ITIKSUdRACH, Så Se VI CJ nuru ect skulltc vara möjligt för honom att mottaga det förtroende, Dagbladet vill bereda honom, — troligen äfvenledes utan att hafva gjort sig det ringaste reda för, huruvida det är möjligt för friherre Fock att mottaga det. Hr W. F. Dalman är känd såsom en både talangfull, rättsinnad och riksdagserfaren man, men har det emot sig, att det liksom hvilar en synnerlig otur öfver allt hvad han gör i politiken. Sedan nära 30 år, som vi minras hans politiska. verksamhet, veta vi knappt något vigtigare moment i vår inre politik, der icke hr Dalman — i vitersta stunden, om icke förr — antingen har lyckats eller åtminstone varit nära deran att lyckas i att förderfva en god sak, som varit på väg att gå framåt. Han har alltid hyllat det chofsamma framåtskridandet med en så öfverdrifven kärlek, att han blifvit ängslig hvarje gång nationen velat taga ett steg framåt. För honom har ett halft steg merändels varit tillräckligt; har han någon gång gått ända till tre qvart, så har han derefter ryggat ännu mer tillbaka. Ar 1844, då konung Oscar var kommen på tronen, skämde han med sin fanatiska entusiasm alldeles bort den nye konungen och motarbetade de bemödanden, som från den liberala sidan gjordes för att drifva konung Oscar något längre framåt, än der han ganska snart visade sig sinnad att stanna: — År 1848 var hr Dalman en af de verksammaste bland de reservanter som sprängde Reformsällskapet och gåfvo konung Oscar tillfälle att genom en hastig fint parera ett liberalarce representationsförslag med ett annat, grått, som sedermera blef både öfvergifvet af konungen och förkastadt af ständerna. Pet sednaste beviset på hr Dalmans olyckliga fruktan för hel-steg, förekom då borgareoch bondestånden 1860 begärde af Kungl. Maj:t ett nytt representationsförslag. Då var åct hr Dalman som på det aldra ifrigaste anföll denna i hans ögon vådliga radikalism och yrkade att folket måtte nöja sig med små-rcformer cch lappningar. Detta gjorde på sin tid mycken ond blod, och hade Aftonbladet icke i den frågan varit så duktigt, så är det mycket möjligt att vi än i dag icke haft den riksdagsordning, som — det bör erkännas — hr Dalman sjelf på slutet blef myc: ket nöjd med att få votera ja till på Riddarhuset: — Som sagdt, oaktadt hr Dalmans talang, eller rättare sagdt, just för hans talang och sakförare-förmåga anse vi det jemnt upp vara ett af de olyckligaste och vådligaste val, som möjligen kunde ske, om Stockholm satte honom in i andra kammaren. För resten är det mycket förlåtligt, om Dagbladets redaktion icke ser hr Dalman i samma dager som vi, då dels de alltid stått på intim fot med hvarandra och dels Dagbladet sjelit, såsom stående i någon förbindelse till cler beroende af polismakten, aldrig hyst några rätt liberala åsigter. Hvad beträffar grefve S. Lagerberg, så är det med hans kandidatur som det hette i Kullbergs folksång om Carl Johan, att den ckom som från höjden. Grefve Lagerberg har icke blandat sig på något förnimbart sätt i offentliga ärender; yUerst få gånger, om ens någonsin, har han varit hörd på Riddarhuset; bland stadsfullmäktige har han veterligen icke spelat någon framstående roll och i alla fall ej haft tillfälle ådagalägga sina tänkesätt rörande statshushållning, förenkling af det oformliga förvaltningsmaskineriet, utvägar att afhjelpa åkerbrukets betryck m. fl vigtiga frågor, som nu måste komma till afgörande. Som chef för landtförsvarsdepartementets kommandoexpedition måtte grefve Lagerberg vara delaktig i den kungl. propositionen om konskriptionssystemets införande, och huruvida han, som i dessa dagar blir chef för andra lifgardet, är benägen att vid riksdagen förorda införandet af ett sådant beväringssystem, som det gotländska eller schweiziska, är för allmänbeten förborgadt. Dagbladet vill icke heller förhjelpa allmänheten till någon upplysning om tänkesätten hos D. B:s kandidater, ty det gör invändningar mot att hålla möten, der det kunde blifva tillfälle för enhvar kandidat alt afgitva sitt program. Hvad slutligen hrr Bosengren och Wallin beträffar, så är med dem samma förhållande som med grefve Lagerberg, att Stockholms valmän icke i allmänhet hafva bört någonting om deras åsigter i politik och statshushållning. Båda äro så utmärkt förtjente om kommunala inrättningar, att de hvar i sin församling förvärfvat sig stor aktning och tacksamhet; men om de under sitt ofvannämnda trägna arbete äfven hafva förvärfvat förmåga att hålla emot de starka anlopp, som vid den första riksdagen under den nya ordningen komma att göras ai den konservativa delen utaf adeln och af ett icke nog upplyst landtmannaintresse emot många nyss vunna frioch rättigheter, det torde vara tillåtet att betvifla, utan att man må anses dermed hafva på något sätt sårat så aktningsvärda män: Till sist bör med fägnad annoteras, att ett eljest för byråkratien och riketlomen så svagt