liga åskådaremassan skulle begifva sig ifrån platsen framför Invalidbron, trån venstra sidan af Seinefleden till dena högra, och kom till Concordiabron, hade polisen låtit medelst soldater stänga högra sidan af bron för passagen. Dessa soldater släppte inga fram, och när folkmassan från venstra Seimestranden vältade fram mot bron för att se illuminationen på Concordia torget, blef trängseln så stor på bron, att ingen kunde komma fram längre. De tusen som der fattat posto, och som på ena sidan tillbakadrefvos af militären, på den andra nära ibjelklämdes af den påträngande folkmassan, visste ingen utväg, då plötsligt eu pöbelhop stormade in midt i folkmassan. Nu steg förvirringen till sin höjd. Först skallade ett gällt qvinnoskri, derpå fruktansvärda nödrop, afbrutna ar döendes qvidan och särades jemmer. TWHvar och en sökte bevara lifvet. En vild strid uppstod, der ingen längre tänkte på sin nästa, utan blott på sin egen säkerhet. De som föllo omkull, blefvo obarmhortigt nedtrampade. Penna gräsliga scen räckte omkring 10 minuter. Men soldaterna lydde sina order, och alla som voro på bron skulle blifvit krossade, om ej massan vikit för det fruktansvärda motståndet. Efter striden erbjöd bron en sorglig anblick. Ett antal män, qvinnor och barn lågo der döda och mer än hundrade sårade. Många egde ännu krafler att släpa sig derifrån. Derpå följde hjertslitande uppträden. Här sökte en man sin hustru, der en mor sitt barn, en ung man sin fästmö. Skyndsam hjelp fannus att tillgå, och myndigheterna uppbjödo allt för att få de sårade under tak och skaffa dem lindring i sina plågor. I förstaden S:t Germain, dit de sårade fördes, rådde stor bestörtning. Concordiatorget och Elyseiska fälten bibehöllo sitt festliga utseende. Der fick man ingenting veta af hvad som tilldrog sig hundra steg derifrån. HKejsar Napoleons sjukdom lärer bestå i en ytterst betänklig nervsvaghet, och hans tillstånd skall vara vida sämre än man vill oppet tillstå.