Smånyheter. Hötorgs-soener. För icke länge sedan infann sig å Hötorget en bonde, medförande en tunna potatis till salu. En potatismånglerska kom genast, och sedan hon sett på varan och bonden sagt priset, stod hon der bråkande och prutande. Under tiden kommer en hennes yrkessyster, träder hastigt imellan och sticker med detsamma handpenning i banden på bonden utropande: jag ger hvad ni begär! Bonden tog handpenningen och handeln var uppgjord. Men nu tändes vredens fackla hos den förstkomna. Tiden medgaf icke att genast utöfva hämnden, i. varföre hon endast sade till yrkessystern några mustiga ord, bifogade af en blick — en potatistunna värd! Dagen förgick lugnt damerna emellan, emedan de hade olika platser på torget. På aftonen, då torghandeln var slutad och hvar och en skulle gå hem till sitt, sammanstötte de emellertid på norra sidan af torget, och nu blef det batalj utaf — ty de kommo i ordets egentliga bemärkelse i lufven på hvarandra. — (Det är ett lika gammalt som märkvärdigt rön, att när dessa damer komma i handgemäng sinsemellan, så hålla de sig alltid till hvarandras hår.) Nu tillkommer en tredje yrkessyster, som är andligt sinnad, bärande en korg full med kycklingar. Hon sätter korgen ifrån sig, i den vackra afsigt att bringa de fiendtliga parterna till försoning. Hon börjar tala så vackert om kärlek, fördragsamhet, fridsamhet och försonlighet framför allt. Men nu blef det en annan lek. De begge fiendtliga batterierna vände genast gemensamt sin eld mot den stackars fredsmäklerskan och sedan de affyrat all den amunition, som stod deras hvassa tungor tillbuds — så söndersparkade de korgen hvari kycklingarne förvarades, hvarefter de småflinande hand i hand som söta systrar lunkade af ned åt Holländaregatan, som det tycktes serdeles belåtna med hvad de uträttat. Kycklingarne, som med detsamma kommo på fri fot, försvunno som agnar för vinden. Nu fick den andliga hönsgumman ett göra! Nu blef det sökande och letande utaf! En liten höna fick hon reda på hos föreståndaren för en närbelägen källargrop, en annan i en läderbod, en liten vackertupp äterfann hon i ett skomagasin i famnen på den unga försäljerskan o. s. v. men 2 af kycklingarna blefvo och äro borta. Det var någon som ett par dagar efter händelsen sade till henne, att hon skulle annonsera efter de små djuren. Men då svarade hon med resignation: hvad skall det väl tjena till, de äro välredan uppätna, kan jag tro. Och det tro vi med. — Här ett bevis på att en osthandlare är mera ädelsinnad äp en smörhandlare. På torget uppehålla sig dagligen, på anvisad plats, smöroch osthandlare och utbjuda sina varor till ankommande afnämare. För några dagar sedan, just som desse handlande höllo på med att uppduka sina varor, infann sig en ung flicka med ett sorgset och lidande utseende, bärande ett litet barn på armen. Hon vände sig till smörhandlaren med bön om nåfen hjelp åt sitt lilla barn, åt hvilket han är fader. en hjertlöse mannen afvisade henne med hårda ord och förnekade, som dessa grymma naturer gemenligen bruka göra, faderskapet. En osthandlare, som hade sin försäljning näst intill, och som kände, att smörhandlaren under 2:ne år varit bekant med den olyckliga flickan, kunde icke undertrycka sin harm, utan gaf barnfadren, en välförtjent tillrättavisning för hans obarmhertighet. Detta hade till följd, att smörhandlaren hastigt låste igen sin butk och lomade af. Flickan, som med sitt lilla barn stannade qvar på torget hela dagen, fick af osthandlaren mat och förfriskningar, och då hon på