Dagens Nyheter – 20 augusti 1866, sida 2

soner, som under sitt jägtande efter lyckan lidit skeppsbrott på. lifvets haf, — i tron att afsmak är detsamma som försakelse eller att de voro helgon derföre att passionen upphört att rasa i deras bröst —sökt en tillflykt, der de kunde lefva skiljda från denna snöda verld med dess lustar och begärelser. Allt hvad man såg i hela nejden var temligen hvardagligt; man kunde kalla stället en sådander vrå af jorden, hvarest den utaf lifvets vedermödor tröttade menniskan söker och finner ro; Icke ens kyrkan, poetens och målarens sista hopp, kunde skryta öfver någon synnerligen hög ålder, emedan den blifvit uppförd kort efter reformationen i en stil lika enkel som de religionsläror, hvilka i densamma predikades. De enda prydnader, som funnos deri, voro Jakob den förstes vapen, uppfästadt midt emot det östra fönstret, samt en tafla, hvarå de tio budorden voro skrifna med förgyllda bokstäfver, och som hade sin plats öfver altaret eller, rättare sagdt, det bord, hvarvid nattvarden anammades; ty det var icke något riktigt altare: Den byggnad, som i rang och ordning kom näst efter kyrkan, var otvifvelaktigt pastorsbostället, ett lågt hus med små fönster, höga smala skorstenar, byggda tätt intill hvarandra likasom för ömsesidigt stöd, och sirliga taklister, under hvilkas skydd våra sommargäster svalorna med en viss förkärlek plägade inrätta sina luftiga bon. Pastorsbostället såg emellertid mycket beqvämt och trefligt ut. Soluret öfver den förnämsta ingången, slingerväxterna, som prydde väggarne, den väl skötta trädgården med sina höga almar